De har paraderat på prinsessbröllopet, sökt efter försvunna personer och tagit hand om människor som drabbats av lägenhetsbrand. När se inte besöker underjordiska bergrum i Arholma eller silversmeden i Dannemora. När olyckan är framme står Tierportens Lottakår redo. Men medlemsutvecklingen är oroande.
– Medlemsantalet på riksnivå har gått ner otroligt, nu är vi knappt 10 000 medlemmar. När vi var som flest, 1943, var vi 110 813 lottor. Jag vill naturligtvis inte att det ska bli krig, men att samhället var så oroligt då var nog en anledning till att vi fick så många medlemmar, säger Ann-Kristin Karlsson.
I dag ser hotbilden annorlunda ut och inom Lottakåren funderar man över hur man ska lyckas rekrytera nya medlemmar.
– Unga tjejer vill att det händer någonting. Ett föredrag om kemiska medel som vapen i krig lockar inte så många. De vill inte stå och koka soppa heller. Men vad kan en lotta göra för att hindra en självmordsbombare eller en naturkatastrof? Det är frågor vi måste ställa oss i dag, säger Ann-Kristin Karlsson.
Själv har hon varit med i Lottakåren sedan mitten av 80-talet och i 15 år har hon haft ett militärt avtal som stabslotta, vilket innebär att hon fått utbildning för att kunna sköta kontorsarbete ute i fält. Ann-Kristin Karlsson tycker att det är tråkigt att regionerna har slagits samman till större enheter och tror att det är en stor anledning till att man har tappat medlemmar.
– Det var roligare förr när man kände igen folk. Engagemanget bottnar i att man vill göra något för sin hembygd, med de större regionerna blir det så opersonligt. Dessutom blir det längre resor och svårare att vara borta från jobbet, säger hon.
Skriver man under ett avtal så förbinder man sig att delta ett visst antal dagar i militära övningar. Slutför man uppdraget så får man ersättning.
Vad kan en lotta göra på hemmaplan i Tierp?
– Vi rycker ut om till exempel ett tåg skulle spåra ur. Då fixar vi filtar och mackor. Dessutom samarbetar vi med kommunen och länsstyrelsen för att ha en krisberedskap, POSOM, säger Ann-Kristin Karlsson
I Östhammar är gruppen utbildad för att kunna hjälpa till om det skulle inträffa en katastrof på kärnkraftverket i Forsmark. Ann-Kristin Karlsson stämmer upp Lottasången som särskilt de äldre lottorna kan som ett rinnande vatten. Den handlar mycket om kärleken till fosterlandet och stoltheten över att vara svensk.
Har ni några medlemmar med utländsk bakgrund?
– Vi har haft några men om man inte har svenskt medborgarskap kan man inte skriva på något militärt avtal och man får heller inte komma in på vissa av de platser som vi besöker. Men jag upplever att många med invandrarbakgrund faktiskt ser upp till oss. En gång fick vi en liter jordgubbar av en kille som tyckte det var coolt med kvinnor i uniform som ställer upp, säger Ann-Kristin Karlsson.
Något nytt prinsessbröllop lär det kanske inte bli i år men styrelsen planerar för ett besök på armémuséet i Stockholm. Och en traditionell årsstämma ska snart gå av stapeln på Lottakårens kursgård i Älvkarleby där de även brukar hjälpa till att kratta löv. Som lotta verkar det alltid finnas något att göra.