Men det finns ett till ord på den slitna träskylten, målad i svarta bokstäver på vit botten: Smedja.
Jag har åkt förbi skylten ”Smedja och loppis” otaliga gånger de senaste sju, åtta åren när jag har jobb eller ärenden och är på väg mellan Hedesunda och Söderfors/Tierp.
Men aldrig stannat till och svängt av, förrän nu.
När man följer skyltningen leds man in på slingriga och smala skogsvägar.
Varje loppis har sin historia. Den här visar sig inte vara något undantag. När jag är framme och bromsar in med en nigning på Sjövägen 5 höjer en man i 50-årsåldern, som sitter på farstutrappan, på ansiktet. Han ser aningen förvånad ut över att få besök den här sena eftermiddagen, en helt vanlig torsdag i oktober.
– Hehe... Jag brukar lämna den här lappen till besökare när de åker härifrån, en karta på hur de hittar ut ur den här väglabyrinten i storskogen, ler Morgan Andersson som flyttade hit till byn Kågbo från Gävle år 1989. Han tog över villan efter mormor och morfar som hade byggt och använt huset som sommarstuga. Mormor och morfar byggde huset år 1964.
Härifrån farstutrappen ser man hur Dalälven slingrar sig genom landskapet. Morgan har bara någon minuts promenadavstånd ner till vattnet. I området finns många villor, byggda på 1930- och 1960-talen.
Han har loppisen på nedervåningen i bostadshuset. Smedjan ligger tiotalet meter ifrån. Han kallar smedjan för Älvsmedjan, därför att den ligger vi Dalälven. Vilket romantiskt namn! Den byggde han själv, i mormor och morfars gamla utedass- och förrådshus. I smedjan finns all nödvändig utrustning. Ässjan, den öppna härden, i vilken han hettar upp järnet så att han kan bearbeta det, står i det gamla utedasset.
– Jag har aldrig gillat stan. Jag jobbade med miljöfrågor på Ericsson, men i samband med företagets nedskärningar i Gävle för tretton, fjorton år sedan så började jag att omdana dasset och förrådet till en smedja. Jag har ägnat mig åt smide i snart tjugo år, berättar Morgon Andersson som har sina egna tillverkade smidesprodukter bland loppisfynden.
Ljusstakar, haspar, gångjärn, örhängen, ringar och halsringar är något han tillverkar i smedjan. Formerna skapar han själv. Men han lagar lika gärna järngrindar som att sitta i smedjan, eller gör större arbeten som ljuskronor. Hade han vetat hur roligt det är med loppis och att smida föremål hade han börjat med detta långt tidigare, förklarar han.
– Det jag fascineras av med smide är hur jag kan skapa mjuka former i det hårda, säger han koncist.
Hittar folk ut hit på skogsvägarna?
– Ja, under ett år får jag besök av omkring tre hundra personer. Jag har haft folk här från alla världsdelar. Många tycker det känns som om de kommit till världens ände, säger Morgan leende.
Alla som besöker Morgan Andersson lägger märke till hans solpaneler på taket och fasaden till villan och vindkraftverket på tomten. Med hjälp av solceller och vindkraft har han lyckats bli helt självförsörjande på el. Energin förser huset med varmvatten, elektricitet och värme. Den energi som blir över lagrar han i batterier. Han har också egen brunn och alltså inget kommunalt vatten och avlopp.
– Jag kapade kabeln till Vattenfall för tolv år sedan, det var krångligt och komplicerat att bryta bandet, men det gick till slut, efter mycket om och men. Livet fungerar utmärkt. Dagens LED-lampor håller en helt annan kvalité än när de en gång lanserades. Den starkaste drivkraften bakom mitt energisnåla liv är inte att spara pengar, utan ett miljötänk, och så vill jag klara mig själv, säger han och utbrister:
– I dag är det vind och sol! Jag har kallt i kylskåpet i natt också!