"I dag verkar det primitivt men tänk att det här var 300 år tillbaka och hyresfritt. Det var viktigt för en fattig kvinna", säger Gunnar Thollander.
Enkhuset heter Anna Johanna Grills gåva till Söderförs bruks fattiga änkor. Tvåvåningshuset av slaggsten byggdes klart 1776 och där fick änkorna bo gratis.
– Enkhuset har en oerhört fin historia. Anna Johanna Grill ska berömmas för det här, säger Gunnar Thollander, guide i Söderfors hembygdsförening, som i dag äger huset.
Han nämner att husets grundare uppmärksammas lördagen 6 augusti med sin egen Anna Johanna-dag. Husets portar ska öppnas för alla och det bjuds på servering. Men även andra dagar kan man hälsa på, men behöver då förboka.
UNT bokade besök en solig aprildag. Gunnar Thollander tar emot reportern vid parkeringen och förklarar att de står på Bruksplan i Söderförs, intill Dalälven, som rinner från Norge och ner till Skutskär.
Huset är murat med vacker slaggsten, som är en restprodukt från järnhanteringen. Enkhuset är granne till den lilla ö där Söderfors bruk en gång låg. I dag står stålverket Erasteel på ön i stället.
Järnframställningens slagg var en biprodukt efter smältprocessen – ett billigt byggnadsmaterial på bruken. Och Anna Johanna Grill ägde Söderfors bruk och allt som finns där.
– Hon och hennes man ägde Söderfors och allt – industrin och människor, allting! Så rika var de, säger Gunnar Thollander.
Enkhuset är granne till den lilla ö där Söderfors bruk en gång låg. I dag står stålverket Erasteel på ön i stället.
Gunnar guidar in i huset och tar UNT till en djupdykning i den rika änkans liv.
Anna Johanna Grill (1720–1778) gifte sig med kusinen Claes – en köpman som blev ägare inte bara till Söderfors bruk i Tierp, men även Österby bruk i Östhammar och Iggesunds bruk i Hälsingland.
Paret bodde i Stockholm, var aktiva i huvudstadens kulturkretsar och kända i hela landet. De kom till Söderfors varje sommar för att njuta av den vackra miljön vid Dalälvsforsarna.
Brödnagg som används vid brödbakning.
Men så dog Claes Grill 1767. Söderfors blev då en fristad för änkan Anna Johanna. Genom sina långa årliga vistelser i Söderfors snappade hon upp ett och annat från byborna kring hur andra änkor levde. De var definitivt inte privilegierade, de hade det rätt tufft.
– Många arbetare på bruken levde fram till 50-årsåldern. Arbetet inom industrin var tungt. De dog i olyckor eller genom lunginflammation. Männen dog ofta tidigare än kvinnorna, berättar Gunnar Thollander.
Arbetarnas änkor blev då plötsligt utan resurser. Visst fick de en liten betalning, ett så kallat gratial som var en slags pension, så de kunde få varor som mjöl och strömming från brukshandeln. Men detta räckte inte. Änkorna behövde tigga ihop till sitt uppehälle.
Kvinnorna hade kök med spis och ugn och bakade bröd tillsammans, berättar Gunnar Thollander.
Detta etsade sig fast hos Anna Johanna. Därför kom drömprojektet Enkhuset till. 1776, nio år efter Claes död, öppnade Enkhuset sina dörrar för änkorna.
– Man kan kalla detta för ett kollektiv. Kvinnorna hade kök med spis och ugn och bakade bröd tillsammans, säger Gunnar Thollander.
De hade gemensam bad- och tvättstuga, förråd, och tio bostadsrum. Varje rum delades av två till fyra kvinnor.
– Detta rum vi befinner oss i är cirka 20 kvadratmeter stort och delades av fyra kvinnor. Så det var trångt. Men det bodde äldre änkor här utan barn.
Änkorna levde ofta fram till 60- och 70-årsåldern.
– Trots att det var en mycket enkel bostad var det gemytligt fin atmosfär, särskilt om kvinnorna var överens. I dag verkar det primitivt, men tänk att det här var 300 år tillbaka och hyresfritt. Det var viktigt för en fattig kvinna, säger Gunnar Thollander.