Gunilla Larsson, arkeolog vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR, Uppsala universitet, öppnar dörren till sitt rum. Här sitter hon och jobbar ett par dagar i veckan.
Men mycket av hennes tid som forskare går åt till att söka i gamla dokument och till intervjuer av ättlingar till de skogssamer som sannolik sedan tusentals år befolkat skogarna i bland annat Uppland.
– Genom hembygdsföreningarnas dokumentation och familjers släktforskning får man fram en hel del fakta om skogssamernas liv och leverne. Genom det som nedteknat kan man få veta mer om deras boplatser och historia i Uppland och Roslagen, säger hon.
Under 1600–1700-talet bodde många familjer skogssamer i norra Uppland. De var inte nomader som fjällsamerna utan kunde låta sina renar beta vid de myrar som fanns i deras närhet i skogarna i Uppland. En del grupper flyttade mellan kusten och skogen beroende på årstid, men inte alla.
Skogsrenskötsel vara bara en binäring. Hantverk, handel, jakt och fiske hade stor betydelse för skoggssamerna. Längre tillbaks i tiden hade även järnframställning, smide och tjärbränning varit viktiga inkomstkällor.
Deras hantverk var mycket populärt. Kvinnorna, som hade stor frihet, reste iväg på långa handelsresor för att sälja sina hantverk. Under järnålder och medeltid var deras pälsverk särskilt populärt i Europa. Bönderna i samernas närområde använde samernas hantverk till mycket.
När skogssamerna 1729 hotades av förvisning protesterade bönderna mot detta, då de ansåg sig behöva tillgång till samernas hantverk för sitt jordbruk, jakten och fisket. Särskilt bundna rotkorgar, fiskeredskap och notrep som samerna tillverkade av rötter var särskilt eftertraktade.
– Kungen ville flytta skogssamerna till norra Sverige, men där skulle de inte kunna livnära sig. De hade ingen koppling till den delen av landet. De deporterades tillfälligt till fängelset i Gävle där de fick sitta i månader, berättar Gunilla Larsson.
En grupp samer som fångades in i mars 1729, fördes till slottsfängelset i Gävle. De två familjerna ur släkten Hindersson, totalt 13 personer, skulle sitta där i väntan på transport norrut. Innan gripandet hade familjerna bott i Tärnsjö och Östervåla. Gunilla Larsson har återfunnit boplatsen i Tärnsjö och i kyrkböckerna hittat släkten som bott där. En person hon nyligen kommit i kontakt med kan vara en släkting till familjen Hindriksson. Men än så länge vet hon inte med säkerhet om så är fallet.
– Det tar tid att få fram sådana uppgifter. Många människor har skämts för sitt samiska arv och de har inte berättat något för sina barn, som varit helt ovetande om sin historia, säger Gunilla Larsson, som själv som vuxen fick reda på att hon hade samiska rötter.