– Sälen lär sig att hitta mat på lättaste sätt. Den lär sig vara matplatserna finns, säger Per-Gunnar Persson.
Tidigare ryssjor var inget problem för sälen. Den simmade in och simmade ut. Och åt sig mätt på fisken. Men sedan ett år tillbaka har Per-Gunnar Persson ett motmedel. UNT följer med honom ut på sjön en dag för att se resultatet.
Vi lägger ut från Gudinge hamn på Hållnäshalvöns östra sida. Per-Gunnar Perssons fiskebåt Elisa är en niometers Aramis 30 med en 3,8 liters fyrcylindrig Volvomotor på 220 hästkrafter. Det tuffar på bra medan han har koll på både GPS och ekolod på två skärmar i styrhytten. Vi korsar Gudingefjärden med kurs på Klubbenhalvön norr om Ängskär.
Här utanför har Per-Gunnar Persson ett ryssjarrende. Det är samma vatten som hans farfar fiskade i med ryssja. Rakt ut från land går ett 100 meter långt fiskenät fram till ryssjan. Nätet leder fisken rätt in i fällan. I följebåten har vi med en luftkompressor. Per-Gunnar Persson kopplar på slangar och pumpar upp två gummipontoner som ryssjan står på nere i djupet. Anordningen kallas faktiskt ”push up-fiskehus”. Sakta reser sig ryssjan upp ur vattnet.
– Förr drog de upp ryssjor för hand, säger han.
I ryssjans innersta fiskhus sprattlar en hög feta fiskar förgäves. Abborre och brax, ungefär 40 kilo. De hälls över i båten och fortsätter att sprattla på båtgolvet ett bra tag till. Varannan dag vittjar han ryssjan.
– Abborren filéar jag och säljer på torget i Skärplinge på fredagar, säger Per-Gunnar Persson.
Ryssjan är en strut av nät som är uppspänt längs en serie cirkulära metallbågar. Vid ingången till ryssjans ”fiskehus” ser vi det som är finessen med det ”sälsäkra” fiskeredskapet. Här finns ett kryss av vajer monterats. Krysset fungerar som en grind. Det hindrar sälen från att komma in och göra rent hus.
– Grinden har en liknande effekt på fisken. Det känner av gallret och viker av. Därför blir det mindre fisk i sådan här ryssja än i en vanlig ryssja. Men den är ändå effektiv eftersom den håller sälen borta. Det är en avvägning som man får göra, säger Per-Gunnar Persson.
Den som började utveckla det här redskapet är Christer Lundin, numera vd på tillverkaren Harmångers Maskin & Marin AB.
– Det var 1999 som jag började experimentera med ryssjor med dubbla garn, ett som höll fisken inne och ett som höll sälen ute, berättar han.
Sedan gick han över till att bygga ryssjor med grind. Dåvarande Fiskeriverket blev involverat i projektet, eftersom sälskador är ersättningsberättigat och därmed kostsamt för myndigheten. Redan 2001 blev redskapet officiellt godkänt, men det har hela tiden förfinats. Enligt tillverkaren är en av fördelarna med redskapet att det också minskar mängden bifångst, bland annat småfisk.
Förra året fick Per-Gunnar Persson testa en modell för att rapportera till Fiskeriverket (som samtidigt bytte namn till Vatten- och havsmyndigheten). Han blev helnöjd med den sälsäkra ryssjan och köpte en. Redskapet är bidragsberättigat med medel från viltskadefonden. Naturvårdsverket betalade för ett par år sedan ut 24 miljoner kronor i viltskademedel för att förebygga och ersätta sälskador. Problemet har växt därför att sälarna har blivit fler, men också för att de har lärt sig att söka upp och vittja nät och ryssjor.
– Man borde jaga säl som man jagar älg. Skinnet kan man ta hand om och köttet är ätbart, säger han.
Den här säsongen ligger den sälsäkra ryssjan i från april till augusti. Per-Gunnar Persson fiskar även med nät. Fiske med ryssja är ett växande komplement till nätfiske. Det står för en tredjedel av hans totala fångst.
Numera förädlar han också en allt större del av fångsten. Tidigare lastade han av och sålde mycket färsk fisk, men intäktskällorna var tvungna att bli fler. Så för fyra år sedan anlade han ett rökeri. Ungefär hälften av all fångad fisk går till förädling. Han röker sik och abborre - och lax när den är tillåten att fånga. På vårarna fiskar han strömming som levereras till producentorganisationen Gävle Fisk för att bli surströmming. När vi kommer in på lax blir Per-Gunnar Persson riktigt bekymrad. Han får inte fiska lax och han får inte heller fiska ål. För honom är fiskepolitiken obegriplig.
– Vi yrkesfiskarna får inte ta lax, trots att det finns gott om lax. Sportfiskarna ska ha laxen för sig själva. Men vi vill naturligtvis inte fiska ut laxen. Vi är rädda om beståndet, för vi vill ha lax nästa år och nästa år. Vi vill bara fiska på räntan, så att säga, framhåller han.
– Och så har man även stoppat strömmingsfisket. Man får inte göra så!
Per-Gunnar Persson skakar på huvudet. När han tänker på hur politikerna försvårar en näringsgren, hans yrke, blir han matt. Hur ska det bli med det kustnära yrkesfisket i framtiden? Om nu sälproblemet kan bemästras är skarven ett ännu olöst problem. Det finns tusentals med skarvar i Gävlebukten.
– Låt säga att en skarv äter ett kilo fisk om dagen. Och att det finns tusentals skarvar som stannar i två, tre månader. Det blir många ton med fisk som skarven äter upp varje säsong. Folk förstår inte vilket problem detta är, säger Per-Gunnar Persson.
Men han är i stort sett nöjd med miljöpolitiken. Dioxinhalten i Södra Bottenhavet har gått ned. Det är bra.