Hemma i Tierp är hon ett känt och ungt ansikte i lokalpolitiken, tidigare med skolfrågor, just nu med samhällsbyggande och -planering som huvudinriktning. I Uppsala är hon mer anonym, men minst lika målinriktad, som universitetsstuderande med examensarbete som sista delsträcka kvar till en master i biokemi. Både i politiken och studierna får hon kämpa mer än många andra och använder både kamrater och knep, för att kompensera det dyslexin försvårar - att läsa och förstå många, långa och krävande texter.
Som tävlingsmänniska i en syskontrio likasinnade ser hon att den instinkten gett henne extra drivkraft. Hon kallar storebror David för ett underbarn. Han knäckte läskoden vid 4-5 års ålder och troligen till viss del för att han ville ta efter äldsta brodern.
– Jag var nog snarare 8-10 år. Men när det gällde läsning hade jag en väldigt klok lärare. Jag fick tuffare läxor. Lärde mig allt utantill. Tog hjälp av andra som högläste för mig.
Fröken var klok även på så sätt att inte stressa på läsprocessen.
– Lär hon sig inte läsa i ettan så kommer det i tvåan, minns Viktoria hur läraren resonerade.
Att hennes problem med bokstäver och ord inte vållade samma bekymmer när det gällde siffror ser hon också som en räddning.
– Jag hade lätt för matte. Det var min överlevnad. När allt annat var tufft räknade jag desto mer och övade logikproblem för att få vara duktig på något.
Att jobba med sina styrkor och inte fastna i svagheter är en inställning hon uppmuntrar hos andra i liknande situation och hos lärare. Till skolan skickar hon även med sin pedagogiska förebild John Hattie som inspirationskälla, för hans idéer om målbaserat och synliggjort lärande.
– Att få känna sig bra är viktigt. Lärare ska vara lärare, men inte bara stå i katedern. De som investerar i att planera nytt, vara engagerade och förändra det som händer i klassrummet är de som spelar roll.
Rätt använda belöningssystem har hon också god erfarenhet av.
– Belöningar var ingen självklarhet hemma, men jag minns att vi köpte godis när vi tränade glosor. Och efter en bryt-ihop-kväll med en omöjlig läxa fick jag ett silverarmband. Det använder jag ofta.
Ett annat knep har varit att kombinera inlärning och minnesträning med promenader.
– Det finns ju forskning på att man lär sig bättre när man går.
Dyslexi – svårigheten att lära sig läsa, stava och förstå skrivna texter – är ett olika stort handikapp för olika personer. Viktoria Wennberg beskriver hur det påverkar henne i en lässituation:
– Jag bokstaverar fortfarande när jag läser, missar en del, glömmer fort och måste repetera. Att skumma texter funkar inte.
Det sistnämnda är ett påtagligt problem för en politiker med tjocka luntor att plöja igenom, eller i avancerade studier med få direkta läroböcker, men drösvis med artiklar att bearbeta. En skumläsare utan dyslexi hittar snabbt det mest relevanta och det viktigaste innehållet. För Viktoria är det mer tidsödande, kräver många omläsningar och kamrathjälp för att filtrera fram det viktigaste ur berg av information och vissa kurser har hon gått flera gånger.
Nu står hon ändå inför upploppet och ser fram mot att få göra exjobbet vid uppsalaföretaget Ridgeview Instruments, som utvecklar avancerad utrustning och metoder användbara bland annat i cellforskning och för test och utveckling av läkemedel.
– Jättespännande och jag är jättelycklig, säger hon men avslöjar inget om sin exjobbsuppgift.
Att det gärna får bidra till jobb i det hon ser som sin framtidsbransch är dock klart.