På jakt efter strandängens rariteter
Dryga dussinet vuxna och så Gustaf, fem år, slöt upp vid sjöboden vid Böleåns utlopp i Gudingefjärden på söndagsförmiddagen för att klafsa ut på strandängen och lära sig om det som växer där.
Foto: Ann Svalander
- Då var vår son här med ungarna, och vattnet gick över stövelskaften, berättar Anette Thorell från Söderfors, sommarboende precis intill.
Fast en strandäng är förstås alltid blöt, mer eller mindre.
- När våra barn var små så åkte de "skinboard" här, i våtdräkt. Det var en egen grej de hade hittat på, att fara fram på mage på en bräda över tuvorna längst ut mot havet.
Nu räckte vattnet bara upp på halva stöveln där det var som tjippigast, pappa Peter Sandström fick lyfta Gustaf över de djupaste ställena.
- Fast det gör inget att det är vått, jag har ju galonisarna, och jag tycker det är jättekul att gå här för det har jag aldrig gjort förut, säger han och pekar ut åt vilket håll mormors hus ligger. Plus badplatsen förstås.
Snart ska det visa sig att strandängen mer är som en mosaik av ömsom blöta ömsom torrare bitar. I de fuktiga partierna växer en flora, på de torrare en annan.
- Känner ni hur det doftar?
Lisel Hamring hejdar skocken.
- Det är strandmyntan. Och titta där, där står en vänderot. Valeriana, det namnet känner ni igen? Varför den heter vänderot vet jag inte, men Linné har sagt att den "vänder allt ont till gott", så många medicinska användningsområden har den växten haft.
Lisel Hamring är dagens guide. I fickan på västen har hon Mossbergs Svensk fältflora. Men väldigt mycket kan hon utantill, med sin bakgrund som botaniker och från jobbet på Upplandstiftelsen med just hagmarksprojekt.
Dussinet strandvandrare plockar och frågar. En hittar en slåtterblomma och får den lilla skönhetens sexliv belyst, en kommer med en kvist av brännvinskryddan pors, en annan med en blodrot, en videört, en ängsvädd och, jaha ja, det där måste väl vara strandklo, släkt med familjen mynta, men den där är hon inte helt hundra på, är stammen ihålig, luktar den inte lite illa? Det skulle kunna vara strandlokan ...
- Passa på, hörni, att smaka på havtornsbären, de är otroligt C-vitaminrika! Lite mosiga att plocka bara, men om man väntar tills frosten nupit dem så blir det lättare.
Håkan Lagerstrand faller pladask för en liten blålila gentiana. Nu får floran komma fram: en sumpgentiana? Jo, nog måste det väl vara den, som blommar så här pass sent. Men det var ju skojigt, en rödlistad raritet!
Här är ängen restaurerad, tall och al har röjts, djuren är tillbaka på bete. Ett bete som gynnar den sällsynta artrikedom som finns på de kalkhaltiga jordarna i det norduppländska kustlandskapet. Gudinges strandäng ingår i det lokala naturvårdsprojektet Hållnäshagar, som ska rädda markerna från att växa igen och hjälpa människor upptäcka, förstå och ta till sig den säregna kulturmiljön. På till exempel en sensommarsöndag som denna.
Så jobbar vi med nyheter