Nystartade som tränare efter olycka

Det är tidig sensommarkväll på Ottarsborg i Vendel, klockan är sex och säsongens första träning har precis börjat. Åtta av killarna i laget IK Rex Pojkar 13 är på plats, ombytta till sina svartvita dräkter och med var sin boll. Det är lite drygt halva gänget bara, så här sista veckan före skolstarten. Uppvärmningen har börjat:
- Tio sit ups, kom igen! Och så kör ni tio armhävningar sedan, kom igen nu då!

Ronja kommer från en riktig fotbollsfamilj, mamma Sara har spelat, och pappa Dan, två yngre bröder sparkar boll och Ronja började redan när hon var fem sex år gammal och har spelat både i IK Rex Flickor 90 och 91 och i damlaget, mest som back. Nu är hon 18.
- Efter olyckan ville jag inte vara i från fotbollen helt, och när pappa fick allt mer jobb och allt mindre tid så tog jag över hans pojklag, min lillebror är med i Pojkar 13 så det kändes inte så konstigt.

I början var pappa där och stöttade en del, och så skjutsade han till matcherna förstås. Nu fixar Ronja träningarna, två i veckan, på egen hand och har dessutom tagit körkort i sommar, så i kväll har hon lånat mammas bil. Men pappa lär får ställa upp på helgerna ändå, när det är match är det alltid så mycket annat i kring.

Hon lägger mycket tid, tre dagar i veckan är hon uppbunden för laget spelar så gott som varje helg - hemma i Vendel, eller i Gimo, i Österby eller till och med så långt bort som på Gräsö. Hon får inget betalt, vad är det som lockar?
Ronja använder inte särskilt stora ord: " Nämen, det är ju roligt. Jag tycker de har utvecklats bra och det märks att de verkligen vill kämpa."

Och kämpa måste de, för laget fick inte vinna mer än en av förra säsongens åtta matcher. Men Ronja hjälper dem att ladda om:
- Jag försöker få dem att peppa varandra så att alla ska vara på gott humör. Och jag vill att de ska prata mycket med varann på matcherna och ha kul. Det är väl därför man spelar, för att ha kul med laget.
Lyssnar de då, gör de som hon säger?
- Jo, men det är klart att man får säga till ordentligt ibland, eller ta till visselpipan om de inte hör.
Någon särskild egen taktik har hon inte, inga speciella knep:
- Jag kör nog rätt lika pappas stil. Och använder mig av min egen erfarenhet. Men det kan vara svårt ibland när de kommer upp i den här åldern, att veta vad de vill, de är ju killar och tänker annorlunda. Men vi pratar om det, de får själva vara med och föreslå sådant som de tycker att de behöver träna mera på.

Hur är det att ha en tjej som tränare, då? Annorlunda?
- Nej, inte egentligen, säger Marcus Trohlin Isaksson, lite svävande.
Men så konstaterar de att laget faktiskt har utvecklats och blivit bättre.
- Fast man blir ju det om man tränar, menar Johan Gunnarsson.

Hur mycket som är Ronjas förtjänst och hur långt de kan nå får det närmaste året visa, åtminstone så länge har hon tänkt följa dem. Sedan vet man inte, i sommar har hon kunnat börja springa och kanske, kanske ...
- Jag vet inte hur mycket jag kommer att orka, för jag blir trött i ryggen, men jag ska försöka börja träna själv igen.