Symaskinen brummar längst in i den rymliga lokalen, vid torget mitt i Skärplinge. Men när jag kommer fram sitter hon och syr för hand. Det är sällan man ser någon göra det idag, ett utdöende hantverk.
– Gör det nåt om jag jobbar medan vi pratar, undrar Mia Andersson och rättar till den laxrosa utstyrseln som ska vara färdig åt en brudtärna i helgen.
Lite längre bort hänger brudklänningen, som hon ändrat. Det är nog bäst hon får göra det för den sista juli stänger hon sin ateljë och jobben har rasat in den sista tiden.
– Folk har nog inte riktigt förstått att jag stänger, ler hon.
Många är nog också de som inte riktigt vill ta in det. Mias tygateljë i Skärplinge har blivit en mötesplats för hela bygden.
– Det var ju mitt koncept när jag öppnade, att sitta mitt i affären mitt bland kunderna och sy, säger hon. Jag är en människa som älskar människor!
Hon har sytt fem år i Karlholm och fyra i Skärplinge. Innan jobbade hon på dagis, med barn med speciella behov.
– Och jag stormtrivdes! Men att öppna här var mitt livs dröm.
Hon har alltid älskat att sy och är självlärd från grunden. Men det kan bli mycket rutin i arbetet, säger hon. Lite för många uppläggningar, omsyningar och knappisättningar. Därför har hon alltid designat sina egna kläder vid sidan av, skapar på kroppen, använder sällan mönster. Favoritfärgen är svart, materialet är linne och bomull och gärna med inslag av spetsar.
– Fast inte så där romantiskt utan lite tuffare, jag har sytt mycket åt de som har svårt att få tag i kläder, alla storlekar är ju så standardiserade i dag, jag har sytt upp hela kollektioner till kunder i Stockholm och Uppsala, säger hon och funderar på om hon skulle kunna börja sälja kläderna på nätet som bisyssla.
Hon säger att en idé med tygateljën har varit att ta sig tid, att verkligen hjälpa kunderna. Och visst kommer hon att sakna dem.
– Men man måste hålla igång kreativiteten och jag kände att min hjärna höll på att somna när jag satt här en vinterdag.
Fyra barn och sju barnbarn gör att hon vill stanna på bygden – "de betyder det mesta i mitt liv" – hon är nyseparerad efter 17 år, men med en ny karriär vid 60? Det är så livet ska vara, säger hon som aldrig verkar ha varit rädd för något.
– Jag har gått igenom saker, jobbat en del med mig själv. Till slut insåg jag att det inte ger mig något att vara deprimerad. Lätt att säga, jag vet. Men ingenting blir bra av att man stressar upp sig, man måste se möjligheterna.
Vad kommer ditt goda humör ifrån?
– Det har nog med min ömma mor och mormor att göra!
En tung period var när hennes förre make boxaren Anders "Lillen" Eklund avled alldeles för tidigt. De träffades när hon var i 20-årsåldern och bosatte sig i Fagerviken och fick två barn.
– Vi hade separerat men det var väldigt sorgligt, speciellt jobbigt för barnen. Men tiden tillsammans var rolig, som fru till en boxare fick man ju resa runt en del. Jag skötte marktjänsten.
Vårt samtal bryts när Astrid Åkerström från Larsbo kommer in och handlar lite garn.
– Det är så roligt att det funnits en riktig sybehörsaffär här, säger hon. Det är tråkigt att den försvinner. Man får hoppas det blir kafé nu.
Det skulle Mia också gilla, hon har länge tyckt att det saknats både konditori och kafë i Skärplinge.
Hon har för tillfället inget eget boende (bor hos ena dottern) och snart inget jobb. Men den åttonde augusti ska hon på anställningsintervju.
– Jag vill inte säga var, det kan betyda otur...
Så skrattar hon och bara vet:
– Allt kommer att lösa sig. Jag är så nyfiken på vad som kommer framöver!