Nittonde kolmilan har tänts

Kolarkungen Jansson, han står i rök och damm. Uppe på kolmilan i Lövstabruk precis som han gjort de senaste nitton somrarna. Herbert Jansson — som själv arbetade som kolardräng åt sin far under slutet av 1930-talet — är synonym med kolmilan i Lövstabruk. Det var för nästan tjugo år sedan hans idé att återuppta den urgamla traditionen att tända en kolmila på bruket och det är han som i alla år byggt, tänt och vaktat den glödande madammen i skogen.
- Fast nu rår jag inte riktigt med längre så pojkarna i jaktskytteklubben har fått ta över arbetet — och det gör de bra. Det är fint att några tar vid så vi kan fortsätta med den här traditionen, säger Herbert Jansson och blickar upp på de unga männen som står inlindade i dimmig rök och gnistor på kolmilans tak och försöker stävja elden.

Ger råd och kisar
Men även om han inte sköter allt arbete själv längre är drygt 80-årige Herbert Jansson med de unga kolarna hela vägen. Han klättrar runt uppe på kolmilan och ger råd och förmaningar och kisar koncentrerat ned i kolmilans innanmäte.
- Det är så mycket som kan gå fel och mycket man måste hålla reda på och lära sig. Det finns inte två milor av hundra som är lika varandra, berättar han.
Årets premiärtändning med servering av de traditionella kolbullarna (liknande fläskpannkaka) var trots den tidiga och gråtunga timmen välbesökt av både människor och mygg. För de mer morgontrötta går det att besöka kolmilan vid senare tillfälle eftersom den ska stå och glöda i tre veckor medan den i sakta mak tuggar veden till träkol. Och även då är chansen stor att någon kolare finns på plats — första dagarna ska milan passas som ett spädbarn varannan eller var tredje timme.

Nittonde kolmilan har tänts

Traditionellt med milardimma, kolbullar och eldrök. En ansenlig skara morgonpigga kom på fredagsmorgonen till Lövstabruk för att se hur kolmilan tändes för nittonde året i rad.