Mannen bakom de bevarade bruken
Lövsta, Forsmark, Österby, Söderfors, Harg, Gimo ... De uppländska bruksmiljöerna är arkitektoniska klenoder. För en arkitekt kan man väl knappast tänka sig ett mer hedersamt uppdrag än att underhålla och restaurera dessa miljöer och se till att de inte förfaller.
— Jag brinner för det här med gamla hus. Husen, både herrgårdarna och smedbostäderna, beskriver olika levnadsöden, hur folk har levat. Sedan är de också vackra hus, ofta välbevarade.
Staten anslår pengar
Bruksmiljöerna är byggnadsminnen eller åtminstone riksintressen. Det betyder att staten har huvudansvaret för att bevara dem och kan anslå pengar. Oftast handlar det för Björn Nilssons del om att göra ett så kallat åtgärdsprogram. Uppdragen kommer ofta från länsstyrelsen, nu senast gäller det ett åtgärdsprogram för Åkerby i Österlövsta. Men under de 16 åren har uppdragen gällt praktiskt taget samtliga norduppländska bruk.
När bebyggelsen i bruken skall underhållas gäller det att ha antikvariskt riktiga material och metoder. Kunskapen fanns bland hantverkarna i forna tider. Det är den kunskapen som fortfarande gäller. Fasader har dock under senare tid behandlats med olika moderna putsmaterial med cementhaltigt bruk, men det fungerar oftast inte, menar Björn Nilsson. Det skall vara kalkbruk och kalkfärger i den här miljön.
— Det fungerar inte med ett hårt cementhaltigt bruk ovanpå ett mjukt kalkbruk.
Att sedan få rätt färg och därmed rätt lyster på väggarna är också en konst. I Lövsta handlar det om järnvitriol som måste strykas på fyra fem gånger innan man får fram den rätta färgen.
Började med Lövstabruk
Det var länsantikvarien Karl-Johan Eklund som gav honom det första uppdraget. Kontakten skapades när Björn Nilsson arbetade med gamla byggnader i Öregrunds stadskärna. Han fick då i uppdrag att arbeta med Lövstabruk. Sedan dess har samarbetet med länsstyrelsens kulturmiljöenhet fortsatt.
När han får ett uppdrag börjar han med att ta foton, göra teckningar, skriva en historik över bruket samt påtala skador och brister. Slutligen föreslår han åtgärder. När programmet sedan är klart kan ägarna söka pengar hos länsstyrelsen.
Vilket är Björn Nilssons favorit bland de uppländska bruken? Han ryggar tillbaka när han får frågan. Men det dröjer ändå inte särskilt länge innan det framgår att han sätter Lövstabruk främst. Det bruket har han också jobbat mest med.
— Byggnaderna där var ganska förfallna i slutet av 80-talet. I dag har det mesta restaurerats. Återstår gör herrgårdens fasad.
I Söderfors, Sveriges till ytan största byggnadsminne, har han arbetat med ett övergripande vårdprogram för brukets underhåll.
I Söderfors, liksom i Gimo och Österby, finns industrin kvar. Där går stora tunga lastfordon genom bruket. De gamla timmerstommarnas puts kan faktiskt spricka av de vibrationer lastfordonen skapar. Men helhetsintrycket är ändå att de är väl bevarade och vackra bruk.
Lång rad åtgärdsprogram
Det unika med Österby är vallonsmedjan. Den har han gjort ett åtgärdsprogram för, liksom för orangeriet med flera byggnader.
I Harg har han arbetat med svarvhuset samt med byggnader i Bennebol. I Gimo har han gjort ett åtgärdsprogram för kolhusen.
I Hillebola och Ullfors har Björn Nilsson arbetat med de gamla smedbostäderna. I Strömsberg har han gjort åtgärdsprogram för magasinen och klocktornet.
I Forsmark har han restaurerat herrgården och flera andra byggnader.
Nordupplands bruksmiljöer kräver kontinuerligt underhåll. Under de senaste åren har det funnits pengar. Och kunskap.
Måtte båda finnas för lång tid framåt. Och att det dyker upp nya arkitekter med känsla för dessa miljöer som kan ta vid. Det handlar ju om den svenska industrins vagga.
Så jobbar vi med nyheter