Tahvo Jauhojärvi tror att det finns stor stigmatisering kring handikapp som hans eget, men tycker det är viktigt att våga vara öppen och prata om det.
1973 är Tahvo Jauhojärvi tolv år gammal. Han bor i Örbyhus tillsammans med två bröder och sina föräldrar, som kommit till Sverige från Finland i samband med den stora arbetskraftinvandringen under 1960-talet.
Den 18 mars är en solig dag. Tahvo är tillsammans med några kamrater och sina bröder utomhus och leker kurragömma. Tahvo och två andra barn hittar en transformatorstation i vilken de kryper in för att gömma sig.
– Vi hade ingen tanke på att det kunde vara farligt där. Det fanns inga varningsskyltar eller dylikt. Vid den åldern måste man kanske bli tillsagd om något specifikt som kan vara farligt, säger han.
UNT träffar Tahvo Jauhojärvi i hans hus i Trångssund, Södertörn, där han bor tillsammans med sin dotter. Under dagarna driver han ett gym och en webbshop där han säljer träningsutrustning. Tahvo Jauhojärvi har sedan 40 år tillbaka tävlat i bänkpress på elitnivå och tre gånger i veckan simmar han.
Trots att vardagen ter sig normalt minns han tydligt den 18 mars 1973 som den dag som hans liv skulle ta en oväntad vändning och märka honom för alltid.
– Jag kan fortfarande se vad som hände, som om jag står utanför mig själv, berättar Tahvo Jauhojärvi.
Tahvo Jauhojärvi har tydliga minnesbilder av olycksdagen och tidvis är de mycket smärtsamma.
Tahvo Jauhojärvi hör snart att hans äldre bror närmar sig då han listat ut var de befinner sig. Tahvo bestämmer sig för att på egen hand krypa längre in i den trånga transformatorstationen.
– Jag minns tydligt hur jag hörde det surra i luften omkring mig, men jag tänkte inte särskilt mycket på det. Det var först när jag kom i kontakt med de strömförande delarna som jag förstod faran i situationen.
Den första strömvågen på 10 000 volt går in igenom foten och kommer ut via vänster knä. Strömmen alstrar även mycket hög värme. Den andra strömvågen ligger även den på 10 000 volt och passerar på utsidan av tummen och handen. På händerna får han lindriga brännskador till skillnad från benet och foten där skadorna är värre.
– Jag gjorde ju hela Örbyhus strömlöst. Min mamma berättade att de hade bekanta hemma vid det tillfället och skulle koka kaffe när all ström plötsligt försvann, säger Tahvo Jauhojärvi och skrattar till.
Tahvo Jauhojärvi spenderade tre månader på sjukhuset inklusive flera återbesök. Han genomgick flera operationer och blev till slut tvungen att amputera sitt ena ben.
Pojkarna som är med springer runt för att tillkalla hjälp. Tahvo körs till brändskadeavdelningen på Akademiska sjukhuset. I bilen stannar hans hjärta men en medförande distriktsläkare lyckas få igång hjärtat genom konstgjord andning och hjärtmassage. Under tre månader genomgår Tahvo flera operationer, däribland en hudtransplantation. Men vänster fot och ben där den första strömmen passerat, går inte att rädda.
– Under min sjukhusvistelse var allting som ett töcken. Jag hade varken uppfattning om tid eller vilken dag det var. Man valde därför att inte berätta att man hade amputerat mitt ben. Det var först när jag vaknade och kände en väldigt unken doft som jag insåg att det var mitt ben som luktade.
Tahvo Jauhojärvi drar upp ena byxbenet och visar protesen och den konstgjorda foten han idag bär och är mycket tacksam över. Men turerna med olika hjälpmedel och proteser har varit allt annat än enkla.
För 50 år sedan råkade Tahvo Jauhojärvi, 61, ut för en elolycka och blev brännskadad på delar av kroppen. Han är tacksam för sin protes och lever ett aktivt liv.
– Jag fick min första protes när jag var 13 år. Den var mycket stor och klumpig och gjorde det svårt att ta sig fram. Med protesen jag har i dag kan jag springa om jag skulle vilja. Jag hade önskat att jag hade en likadan när jag var grabb, berättar Tahvo.
Trots olyckan och en smärtsam återhämtning har rörelse och aktivitet alltid varit en viktig del av hans liv. Som ung spelade han mycket fotboll, men efter olyckan blev det svårt att hitta en sport där handikappet inte blev ett hinder.
– Det var först när jag träffade en man som likt mig själv som också saknade ett ben och som uppmanande mig att börja med bänkpress. Jag har tävlat sedan dess och kommer fortsätta göra det så länge jag kan. Jag gillar utmaningen och det ger mig en möjlighet att träffa nya människor, säger Tahvo under tiden han visar hyllan med alla sina priser han vunnit genom åren.
Tahvo Jauhojärvi har sedan 1970-talet tävlat på elitnivå runt hela världen i bänkpress. Att vara aktiv har alltid varit viktigt för honom.
Tahvo Jauhojärvi tycker det är viktigt att våga vara öppen med det han gått igenom.
– Jag tyckte länge att det var jobbigt att visa mitt ben men det har hjälpt att våga prata om det. Jag uppmuntrar även andra att göra det. Jag tror att det fortfarande finns en viss stigmatisering kring det hela, men för mig är det inget märkvärdigt längre.
Tahvo Jauhojärvi minns tiden före och efter den 18 mars 1973 som dagen då hans liv fick en oväntad vändning.