Tahvo JauhojÀrvi tror att det finns stor stigmatisering kring handikapp som hans eget, men tycker det Àr viktigt att vÄga vara öppen och prata om det.
1973 Ă€r Tahvo JauhojĂ€rvi tolv Ă„r gammal. Han bor i Ărbyhus tillsammans med tvĂ„ bröder och sina förĂ€ldrar, som kommit till Sverige frĂ„n Finland i samband med den stora arbetskraftinvandringen under 1960-talet.
Den 18 mars Àr en solig dag. Tahvo Àr tillsammans med nÄgra kamrater och sina bröder utomhus och leker kurragömma. Tahvo och tvÄ andra barn hittar en transformatorstation i vilken de kryper in för att gömma sig.
â Vi hade ingen tanke pĂ„ att det kunde vara farligt dĂ€r. Det fanns inga varningsskyltar eller dylikt. Vid den Ă„ldern mĂ„ste man kanske bli tillsagd om nĂ„got specifikt som kan vara farligt, sĂ€ger han.
UNT trÀffar Tahvo JauhojÀrvi i hans hus i TrÄngssund, Södertörn, dÀr han bor tillsammans med sin dotter. Under dagarna driver han ett gym och en webbshop dÀr han sÀljer trÀningsutrustning. Tahvo JauhojÀrvi har sedan 40 Är tillbaka tÀvlat i bÀnkpress pÄ elitnivÄ och tre gÄnger i veckan simmar han.
Trots att vardagen ter sig normalt minns han tydligt den 18 mars 1973 som den dag som hans liv skulle ta en ovÀntad vÀndning och mÀrka honom för alltid.
â Jag kan fortfarande se vad som hĂ€nde, som om jag stĂ„r utanför mig sjĂ€lv, berĂ€ttar Tahvo JauhojĂ€rvi.
Tahvo JauhojÀrvi har tydliga minnesbilder av olycksdagen och tidvis Àr de mycket smÀrtsamma.
Tahvo JauhojÀrvi hör snart att hans Àldre bror nÀrmar sig dÄ han listat ut var de befinner sig. Tahvo bestÀmmer sig för att pÄ egen hand krypa lÀngre in i den trÄnga transformatorstationen.
â Jag minns tydligt hur jag hörde det surra i luften omkring mig, men jag tĂ€nkte inte sĂ€rskilt mycket pĂ„ det. Det var först nĂ€r jag kom i kontakt med de strömförande delarna som jag förstod faran i situationen.
Den första strömvÄgen pÄ 10 000 volt gÄr in igenom foten och kommer ut via vÀnster knÀ. Strömmen alstrar Àven mycket hög vÀrme. Den andra strömvÄgen ligger Àven den pÄ 10 000 volt och passerar pÄ utsidan av tummen och handen. PÄ hÀnderna fÄr han lindriga brÀnnskador till skillnad frÄn benet och foten dÀr skadorna Àr vÀrre.
â Jag gjorde ju hela Ărbyhus strömlöst. Min mamma berĂ€ttade att de hade bekanta hemma vid det tillfĂ€llet och skulle koka kaffe nĂ€r all ström plötsligt försvann, sĂ€ger Tahvo JauhojĂ€rvi och skrattar till.
Tahvo JauhojÀrvi spenderade tre mÄnader pÄ sjukhuset inklusive flera Äterbesök. Han genomgick flera operationer och blev till slut tvungen att amputera sitt ena ben.
Pojkarna som Àr med springer runt för att tillkalla hjÀlp. Tahvo körs till brÀndskadeavdelningen pÄ Akademiska sjukhuset. I bilen stannar hans hjÀrta men en medförande distriktslÀkare lyckas fÄ igÄng hjÀrtat genom konstgjord andning och hjÀrtmassage. Under tre mÄnader genomgÄr Tahvo flera operationer, dÀribland en hudtransplantation. Men vÀnster fot och ben dÀr den första strömmen passerat, gÄr inte att rÀdda.
â Under min sjukhusvistelse var allting som ett töcken. Jag hade varken uppfattning om tid eller vilken dag det var. Man valde dĂ€rför att inte berĂ€tta att man hade amputerat mitt ben. Det var först nĂ€r jag vaknade och kĂ€nde en vĂ€ldigt unken doft som jag insĂ„g att det var mitt ben som luktade.
Tahvo JauhojÀrvi drar upp ena byxbenet och visar protesen och den konstgjorda foten han idag bÀr och Àr mycket tacksam över. Men turerna med olika hjÀlpmedel och proteser har varit allt annat Àn enkla.
För 50 Är sedan rÄkade Tahvo JauhojÀrvi, 61, ut för en elolycka och blev brÀnnskadad pÄ delar av kroppen. Han Àr tacksam för sin protes och lever ett aktivt liv.
â Jag fick min första protes nĂ€r jag var 13 Ă„r. Den var mycket stor och klumpig och gjorde det svĂ„rt att ta sig fram. Med protesen jag har i dag kan jag springa om jag skulle vilja. Jag hade önskat att jag hade en likadan nĂ€r jag var grabb, berĂ€ttar Tahvo.
Trots olyckan och en smÀrtsam ÄterhÀmtning har rörelse och aktivitet alltid varit en viktig del av hans liv. Som ung spelade han mycket fotboll, men efter olyckan blev det svÄrt att hitta en sport dÀr handikappet inte blev ett hinder.
â Det var först nĂ€r jag trĂ€ffade en man som likt mig sjĂ€lv som ocksĂ„ saknade ett ben och som uppmanande mig att börja med bĂ€nkpress. Jag har tĂ€vlat sedan dess och kommer fortsĂ€tta göra det sĂ„ lĂ€nge jag kan. Jag gillar utmaningen och det ger mig en möjlighet att trĂ€ffa nya mĂ€nniskor, sĂ€ger Tahvo under tiden han visar hyllan med alla sina priser han vunnit genom Ă„ren.
Tahvo JauhojÀrvi har sedan 1970-talet tÀvlat pÄ elitnivÄ runt hela vÀrlden i bÀnkpress. Att vara aktiv har alltid varit viktigt för honom.
Tahvo JauhojÀrvi tycker det Àr viktigt att vÄga vara öppen med det han gÄtt igenom.
â Jag tyckte lĂ€nge att det var jobbigt att visa mitt ben men det har hjĂ€lpt att vĂ„ga prata om det. Jag uppmuntrar Ă€ven andra att göra det. Jag tror att det fortfarande finns en viss stigmatisering kring det hela, men för mig Ă€r det inget mĂ€rkvĂ€rdigt lĂ€ngre.
Tahvo JauhojÀrvi minns tiden före och efter den 18 mars 1973 som dagen dÄ hans liv fick en ovÀntad vÀndning.