Långtidssjukskrivna stöder varandra

Den lilla "självhjälpsgruppen" är inne på andra året nu. Flera är långtidssjukskrivna, några har varit det fram till pensionen, ett par stycken har fått behålla hälsan och är friska pensionärer men förstås lika välkomna ändå. Ett är man överens om: det betyder jättemycket att träffas.
- Jag har gått på en hel del olika verksamheter för sjukskrivna under åren, men när de aktiviteterna tog slut blev jag ju hemma. De flesta av oss i den här gruppen har jobbat i hemtjänsten och känner varann sedan gammalt och så kom vi att prata om detta att vi kanske skulle kunna starta en träffpunkt, säger Laila Davik-Söderberg som har varit sjukskriven i fem år nu.

Ingela Kläringe, sjukskriven på tredje året, är ordförande i lottorna i Örbyhus och kunde hålla med lokal.
Margita Lövström är med i gemenskapen för första gången:
- På en sådan här liten ort finns ju ingenting. Jag har hunden, så jag är ute och går massor, men man måste ha någonting att se fram emot också.
- Ja, det är tur att man har körkort och kan ta sig nånstans, säger Ingela Kläringe.
- Jag som var så aktiv förut, innan jag blev sjuk, jag steg upp sex om morgnarna och höll på till elva på kvällen. På helgerna var det konferenser och andra evenemang. Så ska man plötsligt sitta hemma med virkningen.
I stället tog man saken i egna händer. Nu gör gruppen - de är ett tiotal när det är full styrka - utflykter, sist var de i väg till Thuns, och på nästa träff ska de binda dörrkransar till advent, de som vill. Så blir det en julmiddag förstås ...

Men oftast bara ses de alldeles opretentiöst över en kopp kaffe.
- Och är det någon som behöver prata, vet vi ju att vi har varann, säger Monica Nordlund.
För det är inte alltid lätt.
- Man blir begränsad när man går länge sjukskriven. Och man känner sig påpassad, säger Ingela Kläringe.
- Det tar tid att acceptera. I början ville jag knappt ens gå och handla, medger Laila Davik-Söderberg.
Nu hoppas de att fler i samma situation ska vilja vara med och träffas på det här kravlösa viset. För att de finns, det vet man. Vart tog de långtidssjukskrivna männen vägen, till exempel?

Långtidssjukskrivna stöder varandra

Alla kommer inte varje gång, det finns inga måsten, men bara man orkar kommer man gärna. Den här onsdagen har sju kvinnor samlats i lottakårens lilla lokal i Örbyhus för att fika med hembakat och prata bort några eftermiddagstimmar.