"Jag skrek som en stucken gris"

- Vi hoppar från 4 000 meter och sedan är det fritt fall i 2 500 meter. 200 kilometer i timmen, säger Anna.
Hon har fått det här hoppet i 20-årspresent av sina bröder och lockat med sig kompisen Hanna som back up. Båda tjejerna har åkt från Stockholm till Gryttjom och Stockholms fallskärmsklubbs hoppfält. Nu har de precis träffat bröderna Patrik och Robert Bierhance som blir deras tandempiloter. För det handlar förstås om ett tandemhopp och mycket mer erfarna instruktörer än Patrik med sina 5 000 hopp och Robban med sina 3 300, det kan man knappast begära. Men även om de nog tror att de är i goda händer så är det pirrigt:

- Jag försöker plocka bort de läskiga tankarna, på hur det kommer att kännas i planet och just när man ska hoppa ut, säger Anna och så försvinner de till omklädningsrummet.
Tandemhoppen är en del av klubbens verksamhet och den bedrivs precis som vanligt. Men parallellt pågår denna vecka en helt annan och mycket mer spektakulär aktivitet i Gryttjom, Big Way Camp har lockat 80 deltagare från 20 andra svenska klubbar och från Finland, Danmark, Estland och England.
Under veckan tränar man att hoppa formation, det är 20-manna, det är 25-manna och 29-manna. Och det är - om allt går vägen - 58-manna.
- För att kunna göra en formation med 58 hoppare måste vi ha tre plan, klubben har sin egen Twin Otter och så hyr vi en AN 28:a för lägret, men ska vi ta upp 58 hoppare får vi låna in en Sessna Caravan från Västeråsklubben också, säger Karin Lien Olofsson, en av arrangörerna.

Hon är en auktoritet när det gäller formationshoppning, 2004 var hon med och satte världsrekordet i Thailand med 357 hoppare. I fjol slog hon det, som en av de 400 hoppare från ett 40-tal nationer i "World Team"som byggde det gällande rekordet. Också det i Thailand.
I en formation är hopparna sammanlänkade, de håller i varandra efter förutbestämda mönster där svårighetsgraderna varierar.
- Det knepigaste är att alla måste göra rätt på samma gång, man ska kunna dyka samtidigt, från flera plan, några hundra meter och sedan hitta sin plats i formationen - och man har bara sådär en minut innan den måste brytas på ungefär 1 500 meters höjd.

Från den höjden, högt högt ovanför våra huvuden, tappar ett litet silverglittrande leksaksplan två små svarta prickar som störtar mot jorden, det går undan. Så vecklar skärmarna ut sig och man ser tandempilotens vita hjälpskärm, minuterna senare kommer Patrik och Hanna svischande in för landning tätt följda av Robban och Anna.
- Det var sjukt häftigt! Men jag är lite skakig i benen, säger Hanna Samuelson.
- Det är adrenalinet, konstaterar Patrik Bierhance.
- Man kan bli lite lätt illamående efteråt också.
- Overkligt! säger Anna Borin.
- När jag stod där i planet, jag skrek som en stucken gris, det är så läskigt att helt lämna över kontrollen. Men vad häftigt!
Och tjejerna slänger sig i varandras armar.

"Jag skrek som en stucken gris"

Klockan är kvart över fyra på söndagseftermiddagen och om bara tjugo minuter ska Anna Borin och Hanna Samuelson hoppa fallskärm för första gången i livet. De får en sista chans att springa i väg och kissa innan overallerna ska på.