Blickarna är dimmiga. Rörelserna är långsamma. Det är tyst och nästan lite spöklikt bland filtar, sovsäckar och kuddar inne i dunklet under den låga tältduken. I åtta dagar har de hittills slagit läger utanför migrationsverkets lokaler i Gävle. Det handlar om sammanlagt sju ungdomar i åldrarna 16-17 år, alla med utvisningshot vilande tungt över sig, som bestämt sig för att hungerstrejka för att försöka få handläggarna att ändra sina beslut.
- Jag har följt flera av de här ungdomarna ganska lång tid och det gör ont i hjärtat att se dem så här medtagna, de är ju bara barn, säger en kvinna med solglasögon och en brun scarf lindad runt håret.
Hon heter Parwin Mirzajee och är modersmålslärare och timanställd vid Gnistan i Gysinge, HVB-hemmet för ensamkommande flyktingbarn där två av de hungerstrejkande ungdomarna hör hemma. Vid mitt besök finns däremot bara en av dem på plats. Dagen innan hade 16-årige Ali Mirzae först till sjukhus sedan han drabbats av yrsel och hjärt- och magproblem, något som för övrigt drabbat flera av ungdomarna under de senaste dagarna.
- Jag har också varit på sjukhus vid två tillfällen, berättar 17-årige Morteza Alizade, den andre av pojkarna som bor i Gysinge.
Tyst berättar han, med hjälp av en tolk, sin historia. Han kommer ursprungligen från Afghanistan men har tillbringat i stort sett hela sitt liv i Irans huvudstad Teheran där hans familj levt som papperslösa flyktingar. Uppväxttiden handlade mycket om flykt från polis och myndigheter, personliga problem inom familjen och ett liv vid sidan av samhället. För 3,5 år sedan försvann också pappan ur hans liv.
- Till slut rymde jag från allt, från familjen, från mamma och från Iran. Drömmen jag hade var att hitta framtiden i ett annat land, utbilda mig och få ett jobb, berättar han.
Först hamnade han i Italien, därefter i Sverige och Gnistan i Gysinge där han fick uppleva en miljö med trygghet, människor som brydde sig och kunde också börja gå i skolan.
- Ett tag trodde jag att min dröm hade gått i uppfyllelse, berättar han.
Men för ett år sedan kom dråpslaget när hans asylansökan avslogs. Sedan dess har han levt med utvisningshotet hängande över sig medan hans juridiska ombud överklagat beslutet. Med hänvisning till Dublinkonventionen ska han utvisas till första ankomstlandet, alltså Italien, ett land som gjort sig ökänt för sin behandling av flyktingar.
Första dagarna av aktionen varken åt eller drack de hungerstrejkande men övertalades så småningom att åtminstone dricka.
- Vi gör det här för att visa svenska myndigheterna att vi inte har något annat att välja på. Vi tänker fortsätta hungerstrejka tills vi dör om det behövs. Förresten, just nu känns det som om jag inte orkar mer, att jag vill dö, säger Morteza Alizade med uttryckslös min.
Hittills har de hungerstrejkande inte fått något gehör hos Migrationsverket för sin aktion. Däremot har de fått mycket stöd från allmänheten. På fredagen hölls också en aktion på stan där ett 100-tal personer stöttade de hungerstrejkande med bland annat tågning, tal och slagordsramsor.
På väg ut från tältet stöter jag på ett gäng ungdomar som sitter nedslagna på gräsmattan.
- Vi är här dag och natt för att visa att det inte är okej att Sverige behandlar människor såhär. Vi blir kvar tills de får uppehållstillstånd, säger en av dem.