Ingen barnlek att fälla ett vildsvin

Jaktledare Torsten Westberg ger direktiv, bara vildsvin inget annat, så att alla vet. Flertalet i Sjukarby jaktlag gör sin vildsvinsdebut. Stina och Ilex har varit med förr. Kombins baklucka står öppen, Stina piper svagt, borderterrierns nos sitter som klistrad i nätet vid burens nederkant, i överkanten blänker wachtelns svarta tryffel.
Passen fördelas och vi rör oss i våra fordon upp mot Rosenlund och Buckäng nordost om Tolfta kyrka. Här får hundarna komma ur bilen, gps-halsbanden synkas mot mottagarna, Ilex har kevlarväst till skydd mot rakbladsskarpa betar.

Jägarna placerar sig på såten. Vid sjuans pass klyver en bäck med kaveldun granplanteringen och reser sig ett jakttorn, sikten är fri i ett gatt på ett par hundra meter i skjutriktningen över tuvor av havregult gräs. Den näve snöslask som fallit ligger kvar som smält socker på backen men är inte nog för att visa om svinen gått här i natt. Det är stilla. Men det är inte tyst, i väster susar E 4 förbi. Den retar Pär-Ola Lööf, han hör inte hundarna så skarpt som han vill.
Det gryningsblå blir till disigt grått. Pär-Ola har studsaren på axeln. Han lägger in en snus, än dröjer det innan hundförarna Johan Karlsson och Per Hedqvist släppt Ilex och Stina. Sedan gäller det att ha lite framförhållning, för det kan gå undan och det är inte lätt att skjuta gris. Alla säger gris, för enkelhetens skull.

Vid halvtio spricker det upp, fläckar av rosa bebådar förmiddagssol. Genom bullermattan hörs ett entonigt pip, en rovfågel?
- Kom det en älg nu och jag slog till en busvissling så skulle du se; den stannar direkt, det är inte svårt att skjuta en älg, det svåra är att släppa den, säger Pär-Ola.
Det är annat med gris, han har skjutit flera genom åren, också riktigt stora galtar.
- Man måste ha tillgång till hund om man ska jaga vildsvin. Grisen går han vet du, trots klockren hjärtsmäll, en 50-100 meter. Det är väl det som är akilleshälen för många, att de inte har hund till eftersök.

Stina är Pär-Olas hund men nu går hon med mågen. Pär-Ola håller koll på gps:en. En liten svart hundsymbol ritar ett grönt spår som ett snöre i kringelkrokar över ett hygge, snöret blir ett nystan när Stina fått något i näsan och ska ta ut riktningen. 9.25 är hon 582 meter söder om sjuans pass.
- Över radion hör vi Per: Ilex går och "väcker" - han rotar runt och bjäbbar, han har nånting, men är det gris? Nu är han ute på Bromossen, här är mycket spår, det går rakt på nu och undan!
- "Torsten, kom!" Det är Johan, Stina har fått upp nånting.
10.25. Det skrapar i radion, Torsten ropar: Stina är efter en hiskligt stor svart jävel!.
Hon driver inte i vår riktning men Pär-Ola gör sig beredd.
- Jag blir skittaggad när det är gris på gång.
Nytt anrop: Sju djur på en åker. Gruppen delar sig, 10.45 smäller två skott. Bägge bom.

Vi väntar, lyssnar. Det är tyst. Så står den där mitt i vårt synfält, en mörkbrun fjolårsgalt. Den kommer in på scenen ifrån vänster, lugnt och fint, inte mer än 50 meter bort. Pär-Ola skjuter. Klick. Han gör en mantelrörelse, men skickar inte i väg ett andra skott. Det är försent.
- Nu svär jag: faan. Den här bössan har jag haft i 15 år, aldrig att den har klickat, inte en endaste gång.
Nära skjuter varken hare eller gris. När Sjukarby jaktlag återsamlas efter fyra timmars jakt har man sett tio vildsvin. Alla går oskadda kvar på sin skog. En finns på kort i en kamera, som klickade som den skulle men hade behövt ett stativ.

Ingen barnlek att fälla ett vildsvin

Det är ännu nermörkt när 19 gubbar, från tonår till pension, kliver ur bilarna på ridhusets parkering, alla klädda i grönt. Men klockan är åtta och ett blått morgonljus ska snart lösa upp det svarta.