– Det låter pretentiöst att säga att jag för en kamp mot okunskap, men kunskap är emanciperande, säger hon och ursäktar sig för boktravarna och röran. Hon kastar en menande blick mot den tungt lastade hyllan.
– Jag är lite manisk, jag kan inte motstå en bok.
I sommar är Birgitta Östlund för åttonde gången i ordningen med och arrangerar sommarsamtal i Lövstabruk med besök av konstnärer, författare och forskare.
– Jag tror att människor är trötta på att sitta hemma i tv-soffan och glo på envägssamtal, säger Birgitta Östlund. Jag tycker att det är viktigt att få folk att träffas och samtala om sådant som har betydelse, istället för att bidra till den allmänna fördumningen i samhället.
Hon växte upp på en liten gård i Ångermanland. På grund av den medfödda höftåkomman, ”säkert samma som Selma Lagerlöf”, fick hennes mor höra att dottern aldrig skulle kunna försörja sig.
– Min mamma tyckte att det var bra om jag åtminstone tog realexamen så att jag kunde bli postfröken. Men min lärare övertalade henne till att jag skulle få gå latinlinjen på gymnasiet.
Efter att Birgitta Östlund tagit studenten arbetade hon ett år som lärare på en realskola. Vad som kanske från början var en slump ledde så småningom till att hon blev lärare och rektor för Samernas Folkhögskola i Jokkmokk och senare för Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Mestadels har hon undervisat litteraturhistoria men även samhällsämnen. Nuförtiden ägnar hon sig bland annat åt att leda skrivarkurser.
– Att skriva handlar om att våga kasta loss, att ta språnget. Har du läst prologen till Mikael Niemis Populärmusik i Vittula? Den är fantastisk. Huvudpersonen berättar hur han fastnat med tungan på en tibetansk böneplatta i Himalaya och inte kan komma loss. Och så säger han: ”Jag har pissat mig loss. Nu kan jag börja berätta.” Var han fått historien från vet jag inte, men bra är den, och jag ser den som en metafor för skrivandet som konst.
Birgitta Östlund lägger all sin vakna tid på olika projekt, som det lilla bokförlaget Fimafeng som satsar på nordiska barnböcker, och verkar ha en energi som räcker och blir över. Men under våren har hon dragits med envisa infektioner och hon tycker att hon gått på alldeles för många begravningar de senaste åren.
– Men man får inte låsa sig vid nostalgiska föreställningar. Det var inte bättre förr, bara annorlunda. Visst kan jag skälla på obildning och saker och ting, men i grund och botten måste man vara optimistisk, säger Birgitta Östlund och ler.
– På gamla dar har jag upptäckt poeten Vilhelm Ekelund. När han ser tillbaka på sitt liv säger han att ”jag har levat det liv som jag tror det legat i min natur att önska mig”. Det skulle jag också kunna skriva under på. Eller, ja, det kanske behövs lite träning innan jag helt kan skriva under, förstås.
Vi bad Ditte Werner på Gräsö som vi intervjuade i förra veckans avsnitt av serien Sommarsnack att skicka med en fråga till Birgitta Östlund. Hon undrade:
Vad är drivkraften bakom ditt engagemang för din hembygd?
– Jag har kanske omedvetet velat bevisa att jag visst klarar mig själv, trots det som sades till min mor om mig. Sedan vill jag se människor komma tillsammans och arbeta, och det tycker jag att vi lyckas bra med här i vår lilla kulturförening.