Här börjar resan till myterna

Kan det finnas guld i det norduppländska berget? Vilken sanning finns i berättelserna om förlista fartyg? Är det tioarmade soluret vid Örnstenen utanför Nyhamn verkligen vikingatida? Följ med på en färd bland uppländska myter.

Den första ciceronen är Per Sundgren som känner både land och hav längs Hållnäskusten sedan barnsben. Han hittar säker väg mellan skvalpstenarna som bara den gör med båtvana sedan unga år. Och han känner stigarna likt den som under många äventyrliga pojksomrar sprungit barfota på dem så mycket att det varje höst tog ansenlig tid innan fötterna passade i stadsskorna.

Han lägger ut med båten från sitt båthus i Nyhamn och styr färden mot Örnstenen en bit norrut, för att visa några platser och naturfenomen. Under färden hinner han förmedla valda delar av traktens myter och även verklighetstrogna berättelser. Några av de lika sanna som självupplevda handlar om oväntade fiskafängen.
Som när han en gång för länge sedan drog upp en 70-årig trätunna med ”surströmming” i sitt nät. Det vill säga strömmingen var nog bara insaltad, men hade självsurnat av tiden under vatten och passade inte till människoföda ens åt dem som gillar de syrade delikatesserna. Så den öppnade tunnan lämnades åt sitt öde i land.
– Nästa morgon var innehållet borta, bedyrar Per Sundgren.

Ett trevligare fiskeminne är ett som går 35–40 år bakåt i tiden.
– Jag hade köpt torsknät, säger han och fortsätter berättelsen om hur han vid premiärfisket landade den ena fyrakilosgäddan efter den andra i stället för den fångst han förväntat sig.
Ända tills det vände med besked.
– Jag fick upp en elvakilos laxhona som innehöll inte mindre än tre kilo rom. Så dyr jullunch har vi bara ätit den gången, säger han med ett leende.
Och historien om den välmatade laxhonan blir inte sämre av att han vet varifrån hon kom. En rymling från en bassäng i Älvkarleby, varifrån romstinna laxar spolats i väg av misstag.
På väg ut till färdens mål Örnstenen kommenterar han lykthållaren, som han kallar för kaffekvarnen, på en sten vid utloppet från Nyhamn. Lyktkroken är en källa till berättelser om havets prövningar.
– Varje skötbåt som åkte ut hängde dit en lykta, som de plockade in när de vände hem, berättar han.

Tanken var att det skulle vara lätt för fiskare och anhöriga i land att se hur många båtar som var ute och hur många som återvänt säkert till hamn.
– Vid något tillfälle ska två eller tre av kanske åtta-tio lyktor ha hängt kvar på morgonen efter avslutat fiske.
Efter landstigning nära Örnstenen är det en kort promenad kombinerad med klippklättring upp till platsen som Per Sundgren vill visa. Nära högsta punkten men halvt dold i skogskanten syns en stenformation som ser ut som ett solur. Men till skillnad från de ur som passar normal tideräkning har det tio armar.
De mossbelupna stenarnas ursprung är inte helt klarlagd.
– Lavarnas utbredning tyder på att soluret är ungefär 400–500 år gammalt, hävdar Per Sundgren.
Han betraktar platsen som helig, i en mening som kanske inte alltid varit väl sedd av kyrkans folk.
– Man ska inte skratta åt den gamla tron, säger han med stort allvar. Det fanns de som trodde att ofruktsamma som tog sig hit kunde få hjälp av sommaranden. Men man kunde också bli tvungen att betala tillbaka. För barn som avlades på midsommaraftonen löpte risk att sättas ut i skogen.

Platsen med soluret finns i alla fall med på Hållnäskartan.
– Världsberömd på hela Hållnäskusten och här passar det att se både det ena och det andra i skogen i den lätta midsommarskymningen, säger han.
Om tidpunkten är rätt vald kanske ”uret” till och med visar tiden korrekt.
Efter en stund med eftertanke vid den heliga platsen är det dags att med viss möda klättra ned till båten och återvända hemåt, innan ett hotande höstoväder bryter ut.
På tillbakavägen hinner Per Sundgren prata om förlista spanska skepp vars besättning lär ha satt sina spår i trakten, om skeppsbrottsgravar och andra vrakberättelser, samt om klipphällar med säregna lavar som sägs vara en indikator för guldförekomst i berget.
Guld eller inte i berggrunden. Sant ska i alla fall vara att guldmynt påträffades på havsbottnen utanför Örnstenen, någon gång före första världskriget.
En säl sticker nyfiket upp sin nos en bit från båten och försvinner lika snabbt. Den kanske vet mer om vad som vilar därnere.