De flydde undan kriget när sovjetiska styrkor trängde in i Baltikum. En av dem som kom var Eino Rätsep. Då var han 10 år och dagarna av flykt är glasklara i hans minne.
– Jag är nöjd med mitt liv. Det har gått bra här i Sverige och jag har en fin familj, säger han.
Han kom till Sverige ombord på fiskebåt en oktoberdag 1944 till Fågelsundets hamn på Hållnäshalvön med sin mamma Hilda och sin lillebror Vello. Pappa Martin Rätsep var sjökapten på en estnisk lastbåt som hade konfiskerats i en brittisk hamn och nu gick i de allierades ishavskonvojer till Murmansk med krigsmaterial och förnödenheter till ryssarna.
Ombord på flyktingbåten på Ålands hav var bara hans hustru och två av familjens tre söner.
Den sista biten tillryggalades en natt när det blåste upp till storm. Familjen låg i fören. En planka bröts sönder och isande kallt vatten sköljde över de tre.
- Jag kröp ihop och tänkte att jag inte ville var med om det här, att båten skulle sjunka, berättar han.
Det gjorde den inte. Vid fyratiden på morgonen avtog stormen. Båtägaren Einert Sumberg hade seglat i riktning mot Norrtälje men stormen tog båten helt ur kurs. Han hade inget sjökort.
– Jag såg en vit fyr med en svart rand, minns Eino
Det var Örskärs fyr norr om Öregrund.
Balterna var den första stora flyktinggrupp som kom till Sverige. De flesta var ester, omkring 25 000. De flesta tog sig över Östersjön till Gotland och Stockholms skärgård. Andra togs sig som familjen Rätsep via den finska skärgården över Ålands hav till Upplandskusten. Farkosterna var allt från roddbåtar och fiskebåtar till före detta landstigningsfarkoster. Ombord var många kvinnor och barn men också män som hade slagits på tysk sida i kriget mot Sovjet. 167 före detta soldater utlämnades senare av Sverige till Sovjet vid den under senare tid häftig kritiserade Baltutlämningen 1946.
Tanken på att fly med sina barn hade slagit rot hos Hilda Rätsep när ryssarna bombade Tallinn i mars 1944.
– En bomb träffade grannkåken och en man slungades omkull av tryckvågen och dog. Jag blev ögonvittne, säger Eino.
Avfärden från den lilla ön Vrangelholm utanför Tallinn blev dramatisk.
– Folk trängde på för att få följa med. Jag kommer ihåg en kvinna med ett barn i famnen. Där stod också min hund på kajen. Den var jag tvungen att lämna kvar hos min mormor, minns Eino.
Platsen i båten var egentligen ämnad för Einart Sumbergs föräldrar. Men de ville inte fly, så chansen till ett nytt liv gick till familjen Rätsep.
Den lilla fiskebåten styrde rakt norrut över Finska viken mot Helsingfors. Den blev beskjuten med kulspruteeld från ett ryskt flygplan. Sumberg hade tagit ombord fem beväpnade estniska soldater i tysk uniform. De fem klev av i Finland, såvitt Eino känner till. (Man kan anta att de bytte till civila kläder, för Finland hade bara ett par veckor tidigare slutit en separatfred med Sovjet, så finnarna var inte längre vapenbröder med tyskarna.)
Sumberg undersökte nästa dag möjligheterna att ta sig vidare västerut längs den finska sydkusten. Så bestämde han sig för att försöka nå Sverige. Man tog sig ut på Ålands hav och på Åland blev det ytterligare övernattningar. Den sista stormnatten var det omkring 40 flyktingbåtar som lämnade Åland för den sista biten till Sverige.
Vid Örskärs brygga råddes Sumberg att fara vidare till Fågelsundet. Där fanns en mottagningsstation. Kustbevakningen, hemvärnet och Lottakåren samarbetade för att ta emot de många flyktingarna.
– Det var en fantastisk känsla att komma till ett ställa där jag inte behövda vara rädd. Vi fick choklad och ostsmörgås, minns Eino.
Familjen fick träffa en polis som knackade ned deras namn på en skrivmaskin och så bar det i väg med buss till Skutskär.
– Jag minns att det lyste i husen. Och i Skutskär fanns det neonskyltar. Fantastiskt! I Estland hade det rått mörkläggning, säger Eino.
I Skutskär väntade avlusning och sedan sattes flyktingarna i karantän i en gymnastisksal eftersom det härjade smittsamma sjukdomar i Östeuropa. Den myndighet som ansvarade för mottagandet, Flyktingnämnden, hade ett digert arbete. Ett hundratal flyktingläger upprättades i hast för att hysa baltflyktingarna. Familjen Rätsep placerades i Hemstanäs i närheten av Holmsveden.
– Vi fick besök av Lucia, minns jag. Vår första lägenhet låg i Brynäs herrgård. Det startades en estnisk skola i Borgarskolan i Gävle och vi fick lära oss svenska. Sverige var fantastiskt. Vi kände oss snart som svenskar. I fredstid var livet i Estland och Sverige lika, säger Eino Rätsep, som fortfarande bor i Gävle.
Men var befann sig äldste sonen, Erich, född 1927 och sju år äldre än Eino? Han hade tvångsvärvats som luftrumsbevakare till Luftwaffe som 15-åring 1942 när tyskarna besatte Baltikum. Det märkvärdiga inträffade då att han och pappa Martin hamnade på olika sidor i kriget. Eino hittade Erich. Han hade sårats i krigets slutskede 1945 och hamnat på sjukhus i München. 1948 kom även han till Sverige. Även pappa Martin hamnade på sjukhus, på Irland, men han dog i sviterna av en skada, också 1948.
Eino Rätsep har aldrig åkt tillbaka till Estland. Så länge Estland ingick i Sovjetunionen var det inte att tänka på. När landet återfick sin frihet 1991 började han fundera på att återvända, men så inträffade Estoniakatastrofen 1994 och han tappade intresset.
Hans dotterdotter Sophie Hedberg reste till Tallinn 2005. Hon letade upp adressen som hennes morfar hade bott på 1944. Hon tog ett kort på huset. När hon kom hem visade hon bilden för Eino Rätsep.
61 år hade då gått sedan han tvingades att lämna sin barndomshem.
– Men livet har blivit bra, säger han.
Runt Hållnäshalvön bleknar minnet av baltflyktingarna. Några stannade kvar i trakten och arbetade som skogsarbetare i något år innan de fann sin utkomst på annat håll i Sverige. Fiskaren Evald Jansson i Fågelsundet minns paret Edgard och Lilly Birk. De bodde i en stuga vid Fågelsundet den första vintern, men flyttade sedan till Borås. Familjerna utväxlade julkort några år, sedan upphörde kontakten. En annan lettisk familj bodde kvar i Hjälmunge en kort tid.
Vid Granskär på Hållnäshalvöns östkust kan man än i dag se vrakresterna av roddbåt som sägs härröra från baltflyktingar.
– Den drog min pappa upp, på hösten 1944 eller våren 1945. Den låg halvdränkt i marvattnet. Båten har legat på land sedan dess. Pappa berättade också att man hittade två kroppar i havet, en man och en kvinna, säger Per Sundgren.
De förblev anonyma och det har antagits att de var flyktingar.
lars.gunnarsson@unt.se