UNT har tidigare berättat om Båtstadviken, ett område bebott av bruksarbetare som revs på 1970-talet. Om byggnader och levnadsförhållanden för de runt 80 familjer som bodde där, berättar en informationsskylt som kommunen och hembygdsföreningen gemensamt tagit fram tillsammans med konstnären Jan Högström. Problemet är att informationstavlan är placerad så att ytterst få känner till den, inte ens de som bor i Söderfors.
Men det är inte enda problemet, enligt Gunnar Thollander.
– Skyltens placering är det största problemet. Men det saknas också en väg ned hit, säger han när vi traskat den smala stigen ned till den vackra Untrafjärden där skylten är placerad.
– Vid invigningen ville en kvinna i rullstol absolut vara med, det var inte enkelt att dra stolen på den här stigen, tillägger han.
Han efterlyser också sittplatser och bord så att de som hittar ned till viken har någonstans att slå sig ned för en fika. Likaså vill han att området ska röjas ytterligare så att man bättre ska kunna föreställa sig hur det såg ut här vid förra sekelskiftet.
– Det borde ske även på andra sidan viken, i den Engelska parken. Ibland när jag har guidningar är det så att man skäms för att ta med folk till parken och det grekiska templet, säger han.
Han kan glädjas åt att renoveringen av templets grundfundament nu är avslutad. Men, som Söderforsbo sedan födseln, är åsikten att det historiskt intressanta samhället vid Dalälven alltför ofta glöms bort av dem som bestämmer i Tierps kommun.
– 1974 var ett annat svart år, säger han och syftar på kommunsammanslagningen då Söderfors uppgick i Tierps kommun.
Gunnar Thollander, före detta riksdagsman för Socialdemokraterna, är ett levande uppslagsverk när det handlar om hemorten. När vi styr kosan mot Ryttartorpet kan han berätta att familjen Andersson var de sista som bodde där. Alldeles i närheten huserade en cykelreparatör som var yrket trogen trots att han passerat de 90.
När bebyggelsen vid Båtstadviken revs flyttade många av familjerna till de nyuppförda hyreshusen vid Hästhagen. Men när stålnäringen började gå utför sjönk invånarantalet stadigt från toppnoteringen 3 300. Många av lägenheterna kom att stå tomma och området förföll. En lång tvist om hur rivningen skulle bekostas följde innan de sex byggnaderna till sist föll för grävskoporna.