Vardagen på gjuteriet var tuff och sotig och arbetsuppgifterna tunga. På bilden syns kontorsbyggnaden, belägen precis intill Tämnarån.
År 1881 öppnade Wesslands Gjuteri och Mekaniska Verkstad sina dörrar för produktion. Verksamheten drevs fram till 1953, varefter gjuteriet och den tillhörande gården såldes. Idag ägs alltsammans av Ola och Ingmor Hildingsson som lagt ned mycket tid åt att renovera och restaurera denna del av Västlands brukshistoria.
– Gjuterihusen var i väldigt dåligt skick när vi kom hit, i princip rivningsmässiga. Men vi tyckte att det var synd att riva dem eftersom de på sitt sätt är ett kulturminne. Hade vi tagit bort dem skulle ju allt fysiskt ha försvunnit och med det även minnena kring den här lilla industriepoken. Därför valde vi att rusta istället för att riva, berättar Ola Hildingsson.
– Vi har hört oss för en del och på så sätt också lyckats få tag i handlingar och föremål som hör gjuteriet till, folk har varit väldigt tillmötesgående – inte minst ättlingarna till Carl-August Almér.
Ännu fler föremål är att vänta – bland annat från Strömsbergs bruk som är beläget några kilometer från gjuteriet. När de väl är på plats kommer de att användas för att utveckla gjuteriutställningen som paret Hildingsson genom åren byggt upp.
– Just nu håller jag på att återsamla föremål så att det blir lite mer substans i utställningen. När något stängs kan det hända att grejer får fötter – bland annat söker jag just nu efter miniatyrjärnspisen som förut fanns i gårdens lekstuga.
Det är dock inte bara museiplaner i görningen utan även litteratur.
– Jag hade tänkt knyta ihop säcken genom att skriva en liten bok om gjuteriet.
Hur känns det att arbeta med det här?
– Intressant och meningsfullt! När man tränger in i en sån här sak dyker det upp så många frågeställningar. Till exempel, hur kom det sig att en smålänning som Carl-August Almér hittade det här stället och byggde upp gjuteriet? Var fick han kapitalet ifrån och hur hittade han kunder? Hur hittade han alla dessa oerhört skickliga yrkesmän?
Ola berättar att gjuteriets läge i sig är spännande, mitt bland traktens vallonbruk, som också var några av verksamhetens viktigaste kunder.
– Tidsperioden är också spännande. Samtidigt som fattigdomen var utbredd och många utvandrade valde Carl-August att flytta hit, bygga allt detta från grunden och genom det skapa arbete och välstånd.
När vallonbruken kring sekelskiftet och tidigt 1900-tal började läggas ned gällde det för gjuteriet att fylla det ekonomiska tomrummet efter dem med nya produkter. Bland de mest lyckade nysatsningarna fanns Wesslands Gjuteris järnspis som kom att bli något av en storsäljare.
Järnspisen kom att bli en revolutionerande men dyr uppfinning som krävde ombyggnation av skorstenen för att fungera. På bilden syns en av Wesslands Gjuteris egenproducerade exemplar.
Utöver järnspisar producerade gjuteriet en varierande skara produkter – allt från kors och grindstolpar till kyrkogårdar, till balkongbalustrader, maskinkomponenter, trädgårdsurnor och diverse bruksföremål. En del av produkterna finns kvar på lagret i kontorsloftet, som sedan Ola Hildingssons inflytt har städats och fått ändamålsenlig belysning. Planen är även att fylla på loftet med fler föremål.
– Sedan ska vi engagera kunniga yrkesmänniskor som kan hjälpa oss sortera och förstå föremålen så att vi kan sätta upp skyltar.
Gällande utställningens framtidsplaner berättar Ola att målet är att se till att gjuteriets historia inte ska försvinna.
– Och om någon vill komma hit och titta är de mycket välkomna.