Han lockade arkeologisk expertis att undersöka ett ”solur” på en liten ö utanför sin hemmahamn.
En av årets sista dagar med nådigt sjöväder och innan båten hissas upp i sjöboden styr han ut tillsammans med Andreas Hennius, arkeolog och antikvarie vid Upplandsmuseet. Målet är en ännu oregistrerad lämning på kort båtfärds avstånd från Nyhamn.
Per Sundgren menar att det är en mindre tvilling till det kända och betydligt större soluret eller väderstreckspilen vid Örnstenen på fastlandet alldeles i närheten. Detta större fynd med tio armar granskades enligt Riksantikvarieämbetets databas på 1950-talet och är daterat till ”nyare tid”, det vill säga till någon gång mellan 1500-talet och framåt till andra halvan av 1800-talet. Den är av expertisen tolkad som en kompass.
Den mindre formationen på ön består av fyra armar. Det kan ha varit fler, i alla fall var sektorerna mellan armarna fyllda med sten, minns Per Sundgren från första gången han såg den som sommarlovspojke för ungefär 60 år sedan. Han har också egna teorier om vad stenlämningen är, nämligen någon form av solur, men också en traditionsbärare med hedniska kopplingar.
– Jag har jämfört med det som finns på de brittiska öarna, i Kanada och Alaska och på de platserna anser de att det finns en koppling till solen.
Upplandsmuseets arkeolog och antikvarie Andreas Hennius noterar platsdata och Per Sundgrens tankar.
– Det här kommer att registreras som en fast fornlämning och kompletteras med de berättelser Per Sundgren gett.
Arkeologen tänker inte värdera Per Sundgrens idéer om kopplingar till hednatid eller riter, men avfärdar dem heller inte. Varje berättelse som kan knytas till ett fornminne bidrar till att föra kulturarvet vidare. Som arkeolog måste han ändå säga att flertalet liknande stenformationer tolkats som just kompassrosor. De är vanligt förekommande nära vatten både i Sverige och på kontinenten.
– 16-1700-tal är storhetstiden för kompassrosor i skärgården. De är relativt vanliga och det finns också många som gjorts senare, säger Andreas Hennius.
Flera kan enligt hans uppfattning vara gjorda mer av en slump, av tillfälliga besökare som lagt ut en stenkompass, en labyrint eller någon annan stenformation.
– Bara för att det var roligt och det är det vanliga sättet att se på dem, säger han om sådana fynd.