Med Karin Anderssons detaljerade vägbeskrivning i ena handen och vilt letandes efter de riktmärken hon berättat om i telefon, lyckas jag till sist hitta fram till paret Anderssons bondgård ute i Ålfors. En liten hund med närmast ullaktig päls springer jämsides med bilen, glad över det främmande besöket.
– Han heter Sture, samma som min bror, men den är inte döpt efter honom utan det är bara en slump, förklarar Ove Andersson som kommit ut på bostadshusets förstukvist.
Ove Andersson och hustrun Karin har drivit den lilla gården tillsammans i över 30 år och nästa vecka åker de ner till Stockholm för att ta emot guldmedalj av Kung Carl XVI Gustaf. Detta för att de levererat mjölk av högsta kvalitet under 23 år.
– Det får inte vara för mycket bakterier i mjölken och den ska hållas nedkyld. Det kan räcka med att strömmen går och dålig koll så kan mjölken surna. Det är väldigt svårt att få medalj och jag trodde aldrig att vi skulle få det, säger Ove Andersson när vi sätter oss vid matbordet. Karin har gått ut för att ordna med färsk mjölk till kaffet.
Det är Lantbrukarnas riksförbund som årligen delar ut medaljer till dem som lyckats upprätthålla prickfritt mjölkande under minst 23 år. Antalet år behöver inte vara i följd, men det krävs bara en anmärkning under ett år för att det året ska räknas bort. På ceremonin den 18 april kommer 37 mjölkbönder från hela Sverige ta emot medalj och Karin Andersson säger att de egentligen aldrig sett utmärkelsen som ett mål.
– Sånt som är så långt i framtiden var ingenting vi tänkte på när vi började jobba. Och det är en livsstil att vara mjölkbonde, vi går upp tidigt och jobbar sju dagar i veckan. Men medaljen är ett bevis på att vi har skött om korna under åren, säger hon och maken tillägger:
– Det är hedrande och det ska bli kul att skaka hand med Carl Gustaf!
Mjölkproducerandet på gården i Ålfors startade 1944 av Oves pappa, men det är han själv och Karin som har drivit det sedan 1983. Guldmedaljen blir något av en kulmen på deras tid som mjölkbönder, då de nu tänker avveckla den delen av gården.
– Det har varit ett stort prisras på mjölken det senaste året och det är inte lönsamt längre med en liten gård. Jag går över till köttdjur nu, det blir en lättare tillvaro. Hade jag varit tio år yngre så skulle jag nog ha bytt bransch, men det har jag slagit i hågen nu, säger Ove.
Karin Andersson har däremot helt bytt artgrupp och sökt sig till att börja jobba på hemtjänsten i stället.
– Jag tycker det är intressant och jag tycker om att sköta om människor. Men det känns lite vemodigt att korna ska försvinna, det blir en annan livsstil.
Vi fikar klart och går ut på gården, som med sina 24 mjölkkor är en "liten-liten" gård enligt paret. Medan vi går över till ladugården för att titta till de kossor som ännu inte sålts, berättar de om gårdens alla vardagsbestyr och att det är en tuff bransch att vara verksam i.
– I snitt slutar en mjölkbonde om dagen. De flesta gör det för att de blir gamla, berättar Ove medan vi tar en tur genom den gödseldoftande ladugården.
Under sina år på gården har de förutom skötseln av alla djur även hunnit med att fostra fem barn, varav den yngsta fortfarande bor kvar hemma. Men inget av barnen har följt i föräldrarnas fotspår.
– Nej, de har alla valt andra sektorer. När de jobbade och började få lön och kunde åka på semester, var det inte så glamouröst med bondelivet, säger Karin och skrattar.
Men nyheten att föräldrarna ska få ta emot guldmedalj från kungen var så klart något som de alla gladdes över.
– Jorå, jag har fått en del smileygubbar i mobilen!