"Att föda mina barn är det modigaste jag gjort. Det är inte lätt att föda barn", säger Hannelore Kleinau, som just firat 90 år.
Hannelore Kleinau visar mig en kort video. På mobilskärmen ser jag en klarblå himmel och en grupp människor klädda i hoppdräkter. Bland dem går Hannelore.
– Och där är min familj, väntande på marken med tillrop, säger Hannelore Kleinau.
Platsen är Gryttjoms flygplats i Tierp. Hon utrustas med fallskärm och säkerhetsutrustning, och sen tar hon steget ut i tomma intet, fastsäkrad vid en erfaren tandemhoppare.
Hoppet sker på en höjd av 4 000 meter med fritt fall de första 2 000 metrarna. De svävar fritt genom luften.
– Det var en otrolig känsla!
Tandemhoppet var en födelsedagsgåva från släktingarna, något hon hade önskat sig.
Är tandemhoppet det modigaste du har gjort?
– Att föda mina barn är det modigaste. Det är inte lätt att födda barn, svarar hon med ett skratt.
Och så var det den där spådamen, förstås. Som 20-åring i 1950-talets Tyskland fattade Hannelore ett beslut som skulle komma att förändra hennes liv.
– En dag träffade jag en spågumma. Hon tog min hand och sade att jag skulle korsa stora vatten och träffa en lång, blond man.
Detta väckte en längtan att upptäcka världen bortom hennes lilla bondesamhälle. Så när hennes väninna berättade att hon skulle åka till Sverige bestämde sig Hannelore för att följa med. De liftade genom Europa och nådde Sverige via en resa som bland annat inkluderade att lifta med en limousin fylld av docenter och professorer.
Hannelore Kleinau visar en kort video på sitt tandemhopp.
I Stockholm fick hon jobb som hotellstäderska i Hotell Reisen i Gamla Stan. Men det var på restaurangen S:ta Clara, populär bland europeiska invandrare, där Hannelore skulle träffa en lång, blond man – Roland, som råkade bara vara på restaurangen just den kvällen. Precis som Hannelore själv var Roland tysk.
Det fanns många "röda flaggor" kring honom.
– För det första var vi nästan lika gamla. På den tiden var det mer vanligt att en kvinna skulle vara mycket yngre än mannen.
En annan ovanlighet var att Roland hade glasögon. Det ansågs omodernt då, menar hon.
Men det största hindret var Rolands yrke.
"Det är livet!" säger Hannelore Kleinau.
– Han var sjöman! Min faster varnade mig att sjömän har en kvinna i varje hamn. De var inte att lita på!
Roland skulle ursprungligen bara vara i Stockholm över natten, och Hannelore trodde att det var det sista de skulle se av varandra. Men ödet hade andra planer.
– Vi började brevväxla i två månader.
Hannelore hade flera beundrare, men hon fokuserade på Roland. Och så en dag återvände den långe, blonde tysken till Stockholm.
– Han skulle bara stanna en natt. Men ett oväntat fel på hans båt tvingade honom att stanna längre.
"Vi förlovade oss snabbt, bara efter två månader sedan vi träffat varandra. Jag visste att Roland var mannen jag skulle spendera resten av mitt liv med", säger Hannelore Kleinau.
Det var som om universum hade konspirerat för att hålla honom kvar hos dig?
– Ja, absolut, absolut! Och vi förlovade oss snabbt, bara två månader efter att vi träffat varandra. Jag visste att Roland var mannen jag skulle spendera resten av mitt liv med.
Detta var början på deras livslånga resa.
– Vi var kära i varandra i alla de 60 år vi var tillsammans, säger hon.
I Hässle i Uppsala byggde Roland ett orange hus som Hannelore själv ritat. De fick tre barn, sju barnbarn och sju barnbarnsbarn.
Roland gick bort år 2014, strax innan de skulle ha firat sitt 60-årsjubileum.
Bilden på Hannelore och Roland Kleinau. "Vi var kära i varandra i alla de 60 år vi var tillsammans", säger hon.
Hannelore Kleinau visar mig fotografier, och i nästan varje bild står hon och Roland hand i hand.
Plötsligt skakar hon på huvudet.
– Det gör mig ledsen, säger hon och tittar bort.
Efter en stund av tystnad vänder hon sig mot mig igen, och ler.
– Han har gjort mig så lycklig. Vi var kära, absolut. Absolut.