Fingertoppskänsla för schack

- Men SM-titlarna är fördelade över mer än 20 år, jag tog den första 1987, säger han.
- Och de tre bästa spelarna var inte med i år, så det var ett ganska lätt mästerskap, tillägger han, och tonar ner SM-titeln ytterligare.
En av de som inte var med i år var Jörgen Magnusson, synskadad och mycket framgångsrik schackspelare från Uppsala. Jörgen Magnusson var den som efter de första årens mera trevande spel för Håkan Thomsson, inspirerade honom till att satsa på allvar på schack:
- Att schack över huvud taget kom in i mitt liv berodde på skolan, Tomteboda specialskola för synskadade i Solna som då fortfarande fanns kvar. Där erbjöds schack som fritidsaktivitet. När jag började vanlig skola hemma i Vänersborg uppmuntrade Jörgen mig att fortsätta med schacket. Det var ett bra sätt att träffa folk, både unga och gamla, synskadade och seende, och det har också tagit mig runt i världen. Jag har spelat i schackolympiaden för synskadade sedan 1980, tävlat runt om i Europa, och också i Brasilien ett år, berättar Håkan Thomsson.

Han har tagit fram sitt eget schackbräde, ett vackert nött träbräde, litet och hopfällbart, köpt i Norge 1986. De mörka rutorna är några millimeter högre än de ljusa. Varje ruta har ett hål i mitten, och alla pjäserna har en metallpigg i botten. Alla de svarta pjäserna har dessutom en liten spik i toppen.
- Jag trivs bra med det här brädet, det är lagom stort och bottenpiggarna är lagom långa. Pjäserna står stadigt men är inte svåra att flytta när det blir snabba drag i tidsnöd, säger Håkan Thomsson.
Han packar upp sin schackklocka. Den ser ut som en vanlig klocka tills man upptäcker att urtavlorna saknar glas. Spelarna måste kunna känna hur visarna står. När tiden går ut och kläppen faller hörs ett distinkt knäpp.
- Vi spelar med var sitt bräde, och talar om vart pjäserna flyttas. Då har vi hela tiden tillgång till spelställningen på det egna brädet och våra händer stör inte varandras spel. Sen för vi protokoll över alla drag i partierna förstås.
Han tar fram blocket och en reglett, en stor stålklämma med hål i, det är med den och en liten syl som han för protokoll i punktskrift:
- Man skriver från höger till vänster och spegelvänt, säger han som om det vore den naturligaste sak i världen, kombinerat med att känna av ställningen på brädet med händerna och memorering inte bara av den aktuella spelställningen utan också kommande spelmöjligheter.

- Schackbrädet är ju ett koordinatsystem, så alla rutor har sin egen beteckning, det går faktiskt ganska fort att lära sig. Och memorera ställningar gör seende spelare också. Visst blir det mera för oss synskadade, men det är en vanesak. Vi spelar mot seende också men då måste ha egen utrustning med. Det är lite dyrare med våra klockor och spel, men det får man ta, säger Håkan Thomsson.
En annan nackdel för synskadade schackspelare är tillgången till schacklitteratur:
- Det finns en del litteratur i talboks- och punktskriftsbiblioteket, och med internet blev ytterligare litteratur tillgänglig, men bilder på ställningar kan vi inte ta del av, och de flesta schackprogram är också väldigt visuella. Så visst är utbudet mycket mindre för oss än för seende, säger Håkan Thomsson.
Men det viktigaste är spelet tycker han:
- Förlorar man synen som äldre behöver man inte sluta spela, det finns ju utrustning. Inom Sveriges Synskadades Schackförbund söker vi också vägar att nå synskadade barn och ungdomar runt om i Sverige och berätta om schack så att fler får möjlighet att spela.