Eva Frönestedt står vid köksbordet och häller upp en kopp kaffe, men missar och kaffet landar på fingrarna.
– Jag är hårdhudad, men visst brände det lite, säger hon lugnt.
Eva är 78 år och bor tillsammans med sin katt i en lägenhet i Tierp. På grund av sin grava synskada är det där hon tillbringar nästan all sin tid. Men det hon helst av allt vill göra är att få komma ut på promenad någon gång i veckan.
Förra våren ansökte därför Eva om ledsagning enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Kommunen var snabb att avslå ansökan, och Eva var inte sen att överklaga.
Strax innan midsommar, mer än ett år senare, kom domen – förvaltningsrätten går på kommunens linje och Eva får inte rätt till ledsagning.
– Får jag gå ut för jämnan blir jag piggare och orkar mer. Man får drömma om saker och ting, men jag har på något vis hamnat i rävsaxen.
Eva började förlora synen för ungefär nio år sedan, på grund av ett antal tumörer i hjärnan. Mycket gick att operera bort, men tre tumörer är fortfarande kvar. Av synen återstår nästan ingenting, förutom förmågan att se skillnad på ljus och mörker.
Förvaltningsrätten, likt kommunen, anser att Eva inte har betydande svårigheter i sin dagliga livsföring, och hänvisar till att hon kan sköta de grundläggande behoven, som att klä på sig själv, sköta hygienen och förflytta sig inomhus.
Den bedömningen håller Eva inte med om, eftersom hon är beroende av hjälpmedel, sin väninna som handlar mat åt henne och städhjälpen hon får.
– Det fungerar inte på riktigt, men det fungerar på mitt sätt. Eftersom jag är inne i min lägenhet hela tiden vet jag var allting är. Men är inte frisk luft och motion grundläggande behov också? frågar hon sig.
Anna Quarnström, förbundsjurist på Synskadades riksförbund, hjälpte Eva med överklagan. Hon förklarar att problemet inte ligger i lagen, utan tillämpningen av den i domstol:
– Det är en rättstillämpning som har blivit orimlig, eftersom den kräver av synskadade att de också har svårigheter med de grundläggande behoven i hemmet för att få ledsagarservice. Det är inte vad lagstiftaren har tänkt sig, och det är också ett väldigt märkligt och delvis stötande resonemang då insatsen sker utanför hemmet.
Cecilia Vainio, områdeschef för vård och omsorg i Tierps kommun, berättar att biståndshandläggarna först gör en bedömning om en person omfattas av LSS, och därefter vilken insats de har rätt till i så fall.
Synskadade kan ingå i det som kallas personkrets 3 inom LSS: "Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service."
Enligt Socialstyrelsen är det dock numera sällan personer med blindhet eller grav synnedsättning bedöms tillhöra LSS personkrets.
Lagen är bara grunden, men det finns inga hinder för att göra en generösare tillämpning. Vilka ska få ledsagning genom LSS, om inte gravt synskadade eller blinda?
"Som myndighet ska vi fatta rättssäkra beslut och i det gäller det att utgå från rådande lagstiftning och rättspraxis", svarar Cecilia Vainio i ett mejl till UNT.
Men ska det se ut så här? Att personer blir isolerade hemma då de inte får hjälp att komma ut, bara för att de klarar att ta hand om sig någorlunda bra i sina hem?
"Det finns alltid möjlighet att ansöka om ledsagning via socialtjänstlagen och få saken prövat genom den lagstiftningen", skriver Cecilia Vainio.
För Eva är det inte aktuellt att ansöka om ledsagning enligt socialtjänstlagen, SoL.
– Det skulle vara som att kapitulera inför LSS-lagen. Med socialtjänsten blir det olika personer som kommer från hemtjänsten som inte är utbildade ledsagare, och då är min trygghet som bortblåst. Jag vill få en och samma hela tiden. Det är LSS jag vill ha och kämpa för, säger hon bestämt.
I slutet av juni föreslog Socialstyrelsen att förutsättningarna för att göra en ny lag särskilt för ledsagning bör utredas. Detta var slutsatsen i deras rapport som visar att insatsen ledsagarservice enligt LSS har minskat kraftigt mellan 2010 och 2022 – från 2 443 till 785 personer.
– Jag har inte tappat hoppet, om det nu blir en ny lag eller ändring i lagen så väntar jag hellre på det och ansöker igen, säger Eva.