Erstas antikhandlare slutar

- Jag blir 75 i sommar, säger Karl-Uno som förklaring.
Man förstår honom, det är en lång uppfart att skotta, det är mycket hus att hålla reda på, 280 kvadratmeter plus uthuset där han drivit sin antikbod fram till nu.
Det vackra isblå huset syns väl från Skärplingevägen, ett hus med anor, byggt 1872. Den faluröda uthuslängan är ett par hundra år äldre ändå, hitflyttad från Tolfta kyrka. Däremellan ligger Sivs trädgård, den hon lagt all sin själ i och det mesta av den tid hon inte måste vika för Karl-Unos mässutflykter.
- I vår ålder borde vi väl flytta till en lägenhet, eller möjligen ett radhus, men alldeles utan trädgård går det ju inte att bo, så det får nog bli ett litet hus ändå, säger hon om framtiden.

Beläget närmare Uppsala, som de lämnade 1969 för Tobo och Tierps kommun. 15 år senare hittade de till Ersta, där utrymme gavs - både bildligt och bokstavligt - för att ett intresse skulle växa till en verksamhet.
Hur det intresset egentligen uppstått är de först inte helt eniga om:
- Vi träffades 1961 och då hade du redan börjat köpa och sälja prylar, säger Siv.
- Nja, det var nog just i den vevan faktiskt, din far sa att du gillade gamla grejer så på semestern det året stannade jag till på ett ställe i Småland och köpte två gamla strykjärn till dig, kommer du ihåg? Jo, hon minns ju det:
- Så det är mitt fel då, alltsammans, ler hon.
Siv Ericsson suckar ofta över makens hobby tillika affärsverksamhet. Men man ska inte ta henne riktigt på allvar. Nog för att samlingarna tar plats, oändligt med plats, men hon plockar samtidigt gärna fram ur köksskåpet och visar den röda glasskålen, den lysande blå kannan av Erik Höglund, som absolut inte får säljas.

Så är det nämligen, att från början har Karl-Uno handlat sådant som han har kommit över till ett bra pris, för att sedan sälja vidare till antikhandeln och tjäna sig en slant. För den slanten har han kunnat köpa den där andra antikviteten/signerade designprodukten som han i grunden ville åt men inte hade kassa för.
- Eller så kan man byta grejer, det går också bra.
Hur som helst var det saker till det egna hemmet som Karl-Uno införskaffade.
- Vi har två soffor från Ikea och den här pallen i köket som är inköpt ny, annars är allt vi äger sådant som någon annan haft förut, säger Karl-Uno.
Men den dagen kom när det blev uppenbart att huset inte rymde mer. Då hade Karl-Uno Ericsson lämnat sin tjänst som vaktmästare i kommunhuset, och på sin hustrus enträgna inrådan öppnade han sin antik- och kuriosabod.

Nu kunde han fortsätta handla, läsa på och lära.
- Jag har varit på kurs på Sätra brunn med storfräsarna från Antikrundan, säger han och visar stolt certifikatet därifrån.
- Och vi har prenumererat på Antikt och Auktion och Antikvärlden sedan de kom ut.
Karl-Uno började åka på mässor. Siv hade inte tänkt hänga med. Hon fick tänka om:
- Jag skulle absolut inte befatta mig med det där, men han behöver ju ha hjälp i montern ?
- Så jag kan gå runt och fynda lite grann, säger Karl-Uno och sneglar på sin fru.
- Ja, det är väl det värsta det, men jag tycker du har blivit bättre på att hålla igen
Nu i mars ska de på mässa i Sandviken:
- Vi har räknat efter och det är tio mässor i år som vi tänkt åka på, och då ska vi väl vara av med det mesta sedan, säger Siv.
- Om inte annat kan jag kanske fortsätta i mindre skala ... vi har korn på ett hus i Björklinge, alldeles intill gamla E 4, där kunde jag nog ha lite försäljning, försöker hennes man.