En utdöende kräfta

Kräftor finns fortfarande, det vet han och övriga i trakten med fiskerätt i ån. Men knappt så att det är mödan värt att röja vass för att få ned burarna och att göra fångstredskapen i ordning.
- Det är mest besvär, en tradition och bara till husbehov, inte för avsalu. Det säger Tommy Östlund som själv började fiska som grabb i början av 1960-talet och som bara missat ett enda års kräftpremiär sedan barndomen.

Han vet också vad som genom åren påverkat kräftfisket både uppåt och nedåt, även om expertisen tvistar om yttre faktorers inverkan på kräftorna. Till exempel att upprensningar av ån följts av ökade kräftfångster. Och att minkens etablering inneburit en tydlig nedgång.
- Minken hamstrar. Den biter ihjäl och lägger på hög, säger Tommy Östlund.
- In på 1970-talet fanns det nästan inga kräftor alls. Sedan blev det aningen bättre när vi började hålla efter minken.
Men det är långt till fångster av den storlek som finns noterade i pappa Enars dagböcker från 1950- och 60-talen. Det brukade bli åtskilliga tjog, till och med 1964, trots att Enar noterat att han hade "hjälp av tjuvfiskare" som gjort en nattlig räd, vittjat hans burar och låtit dem ligga kvar på land.

Allt vanligare förekomst av häger, som tar kräftyngel, pekar Tommy Östlund också ut som en orsak till att kräftfisket går ned. Efter att några provburar legat i över natten kan han i alla fall konstatera att det även i år finns friska flodkräftor och att det nog går att få ihop till en kräftskiva.
För några år sedan samverkade Upplandsstiftelsen, länsstyrelsen i Uppsala och markägare i ett projekt för att förbättra förutsättningarna för flodkräfta i Strömarån. Bland annat försökte man återställa åbottnen med stenar som kräftorna trivs att gömma sig bland. Joel Berglund medverkade i projektet, som limnolog och naturvårdare på Upplandsstiftelsen. Sedan dess har han flyttat till länsstyrelsen som biolog, men kan tyvärr inte redovisa någon uppföljning av projektet eller redogöra för kräftläget i länet.
- Vi hade tänkt genomföra ett provfiske i höst med en stor genomgång både av flodkräfta och signalkräfta, men pengarna räckte inte, säger han.
I samband med provfisket skulle andra åtgärder, till exempel projektet i Strömarån, utvärderas. Nu får det vänta, men kan förhoppningsvis klaras av under 2010.

Enligt artdatabanken är flodkräftans förekomst i Sverige starkt hotad och rödlistad. Samtidigt kommer rapporter om att kräftpesten sprider sig allt längre norrut. Nyligen exempelvis från Sillerboån i Ljusdals kommun. I det som räknats till ett av södra Norrlands finaste kräftvatten är det nu totalt kräftstopp. Trots det anser experterna att flodkräftan har chans att överleva. Avgörande förutsättningar för att rädda arten är enligt Joel Berglund att spridningen av signalkräftor och kräftpest stoppas.
- Fortsätter det så är det kört. Andra problem, som övergödning, kan vi göra något åt.
Om inte så försvinner arten, eller så går det som Jan Mattsson, kräftodlare i Fillsarby norr om Örbyhus, tror:
- På sikt kommer den nog bara att finnas i dammar.

En utdöende kräfta

Fångsterna av flodkräfta visar en stadig nedgång, från ansenliga mängder till vad som behövs för familjens kräftskiva. Det vet Tommy Östlund, som med stöd av sin fars dagböcker har koll på kräftfisket i Strömarån öster om Tierp från 1956 och framåt.