Vissa saker gör för ont att tÀnka pÄ. Makarna Roteliuc drömhus finns inte lÀngre. Allt försvann i lÄgorna i sommarens stora brand. Samtidigt finns en tacksamhet mitt i all bedrövelse.
â Jag vaknade av att det lĂ€t "poff poff" frĂ„n terrassen. Jag hade ingen aning om vad det var. Men jag gick upp för att titta och sĂ„g att det brann för fullt utanför fönstret och dĂ„ blev jag jĂ€tterĂ€dd, sĂ€ger Elena Roteliuc, som har diabetes och hade tagit en tupplur under dagen.
Det visar sig att altanen stÄr i brand. De stora lÄgorna slÄr upp mot fönstret och fasaden. Elena drabbas av panik. IstÀllet för att snabbt ta bakvÀgen ut letar hon sig till ett annat fönster som hon inte fÄr upp.
â Det stod en man utanför som jag aldrig sett förut. Han skriker och gestikulerar att jag mĂ„ste ta mig ut. Han hjĂ€lper mig att öppna fönstret och jag försöker fly undan branden.
Under tiden allt detta intrÀffar Àr maken Marinel Roteliuc och fiskar i nÀrheten. Plötsligt fÄr han ett omskakande meddelande frÄn rÀddningstjÀnsten. Hans hem stÄr i lÄgor.
â Jag blev jĂ€tteorolig och begav mig snabbt hemĂ„t. NĂ€r jag kom fram var det brandbilar pĂ„ tomten och jag kunde inte ta mig fram till huset, men jag sĂ„g den tjocka röken som steg upp mot skyn, sĂ€ger han.
Den okÀnde mannen utanför det brinnande huset hjÀlper till slut Elena Roteliuc ut genom fönstret. Men det Àr rÀtt lÄngt ned till marken. Elena brÀnner en axel, bryter tÄn och vrickar foten nÀr hon flyr undan lÄgorna.
â Det hade kunnat gĂ„ riktigt illa. TĂ€nk om jag inte hade vaknat. Jag tackar Gud att jag lever. Dessutom Ă€r jag vĂ€ldigt tacksam mot mannen som hjĂ€lpte mig ur huset. Vi vet fortfarande inte vem han Ă€r, men Ă€r sĂ„ lyckliga att han var dĂ€r och rĂ€ddade mig undan lĂ„gorna.
Fyra mĂ„nader senare mĂ„r Roteliuc trots allt rĂ€tt bra. De vill inte tĂ€nka pĂ„ hur det hade kunnat gĂ„tt. Inte heller pĂ„ vad de förlorade i branden. Villan â och dĂ€rmed i stort sett alla Ă€godelar â förstördes i eldsvĂ„dan och i slĂ€ckningsarbetet som krĂ€vde 80 kubik vatten. Huset var deras ögonsten och mycket av interiören var ett verk av Marinel Roteliucs hĂ€ndighet.
â Vi tittar inte bakĂ„t. Det tjĂ€nar inget till. Man blir bara ledsen dĂ„. Men vi tyckte sĂ„ mycket om det huset, sĂ€ger han.
Nu bor de i en hyreslÀgenhet pÄ Nygatan. Redan dagen efter eldsvÄdan kunde SamhÀllsbyggnadsbolaget erbjuda ett nytt boende till makarna Roteliuc. Att ha en stor familj, med sex barn och 17 barnbarn samt mÄnga goda vÀnner i omrÄdet, har varit till stor hjÀlp för att komma i gÄng med ett nytt boende.
â Vi har fĂ„tt sĂ„ mycket hjĂ€lp av slĂ€kt och vĂ€nner. NĂ€stan alla möbler hĂ€r har de skĂ€nkt till oss eller sĂ„ har vi köpt begagnat pĂ„ nĂ€tet. De har hjĂ€lpt oss att fĂ„ in det i lĂ€genheten och alla har varit sĂ„ snĂ€lla, sĂ€ger Elena Roteliuc.
Makarna Àr Àven nöjda med hjÀlpen frÄn försÀkringsbolaget som bekostar ett nytt hus pÄ Lejoncronas vÀg, dÀr den gamla villan lÄg. Huset kommer inte att se likadant ut, men paret Roteliuc Àr ÀndÄ nöjda nÀr de visar illustrationen av villan. Om allt gÄr som det ska kan de rÀkna med att flytta in i ett nytt hus till hösten.
â Ăven om vi inte kan fĂ„ tillbaka det som förstördes i branden ser vi fram emot att kunna bo i ett riktigt hus igen. Visst Ă€r det bra att vi snabbt fick tak över huvudet och att det löste sig med lĂ€genhet sĂ„ snabbt. Men vi saknar att ha ett eget hus med trĂ€dgĂ„rd, frukttrĂ€d, uteplats och en tomt att röra sig pĂ„.