När Simon kom till Sverige år 2011 nekades han uppehållstillstånd. Under väntan på att på att få ett pass inför utresan började han bli sjuk. Det första tecknet var att hans fingrar kändes konstiga. Efter att ha sökt till vårdcentralen blev han skickad vidare till Akademiska sjukhuset, där han i maj förra året fick diagnosen Amyotrofisk lateralskleros, ALS: En dödlig förlamningssjukdom som successivt stänger av kroppens funktioner.
– Det gick inte att förstå, det var för overkligt. Flera månader gick innan det sjönk in, förklarar Simon.
Hemma hos Simon ligger en tjock bunt papper på soffbordet. Det är en samling av alla nej som han har fått från Migrationsverket och migrationsdomstolar. Varje beslut om utvisning har följts av en begäran om omprövning. Och så har det hållit på, fram och tillbaka, tills han i måndags fick ett sista nej. Nu återstår endast Europadomstolens prövning.
– Jag önskar att jag kunde få stanna. Jag behöver hjälp, och vården i Sverige kan göra att jag lever flera månader längre. Åker jag till Ghana är det som att skickas till graven. Det finns ingen som kan ta hand om mig där, säger Simon.
I Sverige har han däremot ett stöttande nätverk av vänner, flickvän, läkare, psykolog och en kontaktperson på Rädda Barnen i Hållnäs-Österlövsta.
Ingela Nygren är överläkare på ALS-verksamheten på Akademiska sjukhuset och berättar att en utvisning kan påverka Simons tillstånd markant.
– Även om det inte finns något botemedel så är det viktigt att få vård och att det finns anhöriga som kan ta hand om den sjuke. Sjukdomen leder till svårigheter att äta själv, och så småningom att andas, så man behöver hjälp även med det basala. I Sverige finns dessutom bromsmedicin som kan förlänga livslängden upp till fyra månader.
I Ghana är sjukvården begränsad och kräver att man har en sjukvårdsförsäkring, vilket Simon inte har. Efter att ha fått sjukdomsbeskedet 2013 ansökte Simon om ett så kallat verkställighetshinder, som innebär att Migrationsverket tar ställning till de nya omständigheterna. Det blev ett nej igen. Motiveringen löd att Simons dåliga hälsa inte hindrar honom från att genomföra flygresan till Ghana. Han är ”transportabel”. I motiveringen skriver Migrationsverket också att uppehållstillstånd inte kan beviljas när vård och mediciner finns tillgängliga i hemlandet, även om den sjuke måste bekosta behandlingen själv.
– I vår bedömning av dessa ärenden tittar vi främst på om vård finns i hemlandet. Om den utvisade personen faktiskt har råd med behandlingen eller inte tar lagen inte hänsyn till, säger Karin Fährlin som är verksamhetsområdeschef på Migrationsverket.
Simon har sedan hösten förra året haft juridisk hjälp från juristen Bo Johansson, som menar att Migrationsverket handlar fel.
– En korrekt rättslig bedömning skulle inte kunna leda till annat än att Simon får stanna. Hans situation skulle bli bedrövlig om han skickades tillbaka, säger han.
Hur vanligt är det med liknande fall, att svårt sjuka utvisas?
– Det är inte helt ovanligt. Sjukdomar i allmänhet ger inte rätt till att stanna i ett land, om vård finns tillgängligt i någon mån i hemlandet. Men när det gäller vård av personer i livets slutskede finns undantag, och det är det som Migrationsverket verkar ha missat, eftersom de hänvisar till två andra fall som inte gäller dödliga sjukdomar.
Vad händer nu?
– Jag skickade in en begäran om prövning i Europadomstolen i tisdags. Nu får vi vänta. Men om Europadomstolen följer sin egen praxis borde Simon få stanna. Det finns nämligen ett snarlikt fall med en aidssjuk som skulle utvisas från Storbritannien som Europadomstolen begärde skulle få uppehållstillstånd.