Videon är inte längre tillgänglig
UNT möter upp familjen Östberg Lindh på Gryttjoms flygfält några kilometer söder om Tierp. Här håller Stockholms fallskärmsklubb till och det var här familjeformationen ägde rum för några dagar sedan.
Familjen vill visa hur själva processen går till och tar på sig utrustningen för att ge sig upp i planet. Efter att planet försvunnit i väg upp på 1 500 meters höjd börjar det inom någon minut droppa ner fallskärmar här och där ute på den gröna ängen. Det låter inte mycket, bara några vindpustar hörs när skärmen lagt sig på marken. Och med några nätta steg på gräset landar Boo Östberg först, någon meter från en cirkel av grus som han siktat in sig på.
Boo Östberg började hoppa fallskärm redan 1983. Det var även han som först introducerade tandemhopp i Sverige, det vill säga när även den som aldrig hoppat förr kan få göra det tillsammans med en certifierad hoppare.
De var genom fallskärmshoppningen som han möte Annika Lindh.
– Det var den roligaste perioden i hela mitt liv, säger Annika när hon landar.
Annika började på en kurs hos Boo och på den vägen var det. 1989 kom första barnet:
– Han fick arbetsnamnet Hercules, efter flygplanet så klart. Men döptes sedan till Max med Hercules som andranamn, men vid 16 års ålder valde han att ta Hercules som sitt tilltalsnamn, säger Boo.
Faktum är att alla barnen har flygplansnamn. För några år därpå landade även Erik Douglas, efter DC-3:an och därefter landade Emma Cessna, efter det lilla amerikanska flygplanet.
Och så landar även Emma och de övriga barnen på den gröna ängen. Allt har gått bra. Även om det inte gjorde något formationshopp just nu.
De har svårt att beskriva känslan som infinner sig under hoppet:
– Det är skönt och luftigt och man ligger och slappnar av i luften, säger Emma.
– Jag tycker inte att det är läskigt att slänga sig ut, det är som att slänga sig i soffan, pulsen går inte upp det minsta. Det är avslappande och skönt att bara ligga där i luften en stund. Man kan titta ner lite och då ser det ut som en karta ungefär, säger Erik.
Boo som tyckte att han var färdig med fallskärmshoppning vid 1 700 hopp i slutet på 90-talet, fick ta upp hoppningen igen när barnen började för två år sedan:
– Det var hög puls när jag skulle upp och hoppa igen och jag var bra torr i truten på vägen upp. Men det fanns ingen tvekan, det är ju en frihetskänsla. Det känns som man kan flyga, fast man faller som en gråsten, säger han.