Platsens historia varvas, och uppblandas, med ortens mörka sägner när besökarna vandrar ner för stentrapporna och vidare in i källartunnlarna. Susanne Ljung Adriansson är dagens guide och insvept i svarta sjuttonhundratalskläder leder hon besökarna från rum till rum som lyses upp av oljelampor och tända ljus.
Det berättas om kolare och deras arbetsvillkor, om hur de ska ha varnats av skogsrået när elden höll på att sluka kolmilan. Men även om rysshärjningar och trollbröllopp och det hela bildar en kontrastrik väv av just historiska sanningar och sägner.
Varje rum har sitt egna tema och varje del tycks avslutas med att de mörkaste detaljerna i historien även manifesterar sig i mörkret. På andra sidan rummet, korridoren eller i form av bankningar på porten du snart ska gå igenom.
Ett barnaskri skär genom rummet när Vita damen uppenbarar sig och i en hastig rörelse far fram genom rummet. Skärrad, men leendes greppar barnet sin mors hand och vi förs vidare.
Utöver kalla kårar erbjuder vandringen även en välkommen paus från värmen på marknivå och vore det inte för alla andar som hemsöker korridorerna hade man gärna stannat ett tag längre.
När vandringen är avslutad tar Susanne Ljung Adriansson av sig huvudbonaden och torkar svetten från pannan.
– Barnet återhämtade sig snabbt, säger hon med ett leende. Hon berättar att vandringen sker i två versioner varav denna är mer lämpad för barn. Grunden är den samma, men de mer morbida detaljerna utelämnas i familjevandringen. Dock inte vålnaderna.