När man kommer till ett läger några kilometer söder om Mehedeby kan man få leta länge innan man hittar någon som kan prata engelska. Bärplockarna föreslår bulgariska, tyska, turkiska, spanska och italienska, men rycker på axlarna när man föreslår engelska. Stapplig tyska räcker dock för att man ska kunna lotsa sig fram. Några skrattar och säger ”hello” – ännu en journalist med kamera i en rem om halsen.
Småläger uppstår här och där i närheten av de större anvisade lägren när dess blir överfulla med bärplockare. Femtio meter in bland buskarna hänger ett skynke. Därbakom är visst toaletten.
Till slut hittar vi Darko Grujic vid ett tält. Han är inte bulgar som de flesta andra, utan hitrest från Serbien. Genast förs bristen på blåbär i skogarna på tal. Blåbär mogna vanligen i juli och augusti och de första bärplockarna kom redan för tre veckor sedan. Så varför är ni så tidiga?
– Jag visste inte. Det är första gången för mig. Jag borde ha väntat, säger han.
När jag berättar att han kan få vänta i flera veckor än innan det finns bär i stora mängder ser han nedslagen ut. Vi för också på tal att lokalbefolkningen oroas över de många bärplockarnas närvaro. Att ordningen runt lägren kanske inte alltid är som den borde. Darko ser oförstående ut. Han är bara här för att plocka bär och tjäna pengar.
Polisen befarar att bärplockarna inte har tillräckligt med pengar med sig för att klara sig fram till de första försäljningsintäkterna. Men det oroar inte Darko. Han har mycket pengar med sig. Han har ”enough”.
– Jag har tillräckligt. Alltihop, med resan hit, kostar mig 5 000 euro, uppger han.
En upphandlare väntades till lägret någon gång under natten.