Första repetitionstillfället för i år och det är mycket som de ska hinna gå igenom.
Om någon vecka infaller allhelgonahelgen och vad passar då bättre än att lyssna på en läskig historia i en stor herrgård? Det är precis det som Åsa Norling och Malin Björkvik håller på att förbereda och repetera inför.
Arbetskollegorna har inte träffats på ett år. Men nu är det dags igen i samband med deras årliga berättarvandring "Skymningstimme i herrgården – mörka berättelser ur Sanning, saga, sägen" på Lövstabruks herrgård.
Innan dagens repetition ska börja måste en kista bäras upp från källaren in till stora salen. I den finns allt som de kan tänkas behöva inför en kväll fylld av spännande och lite skrämmande historier. Några av föremålen föreställer exempelvis en grinande dödskalle och en mystisk medaljong.
– Så fort du öppnar kistan börjar jag veva i vindmaskinen så att vi får en ljudeffekt, säger Åsa Norling till Malin Björkvik, som precis öppnar kistans lock.
– När kistans lock öppnas, då börjar även föreställningen, säger Åsa Norling.
Till skillnad från tidigare så har man valt att inte ta med besökarna ner i källarlokalerna, utrymmen som i sig är väldigt trånga. I år har man valt att ha en sittande version för att erbjuda publiken mer utrymme på grund av rådande pandemi.
Vilket betyder att publiken kommer få sitta på varsin stol i den stora salen där föreställningen även kommer att äga rum. Föreställningen kommer att visas både som familj- och vuxenversion.
– Det ställer till det för själva dramaturgin. Men kärnan i berättelserna är fortfarande densamma, men det gäller att blåsa liv i dem utan att visa de häftiga lokalerna som finns i herrgården som vi brukar göra, säger Åsa Norling, som har iscensatt och skrivit manuset till "Sanning, saga, sägen".
Förutom att publiken kommer att få mer utrymme, så tror Åsa även att själva berättelserna kommer att kunna få ta mera plats.
Efter ett års vila är kistan äntligen på plats igen. Full av spännande rekvisita till Alla helgonahelgens berättarvandringar.
– I vandringen så får rummen så mycket utrymme. Nu kanske berättelsen kommer få växa lite mer och vi kommer också att kunna brodera ut berättelserna ännu mer, säger Åsa Norling och fortsätter:
– Vi kommer att arbeta väldigt mycket kring objekt eller rekvisita i den här versionen. Varje berättelse kommer vi alltså att knyta till ett objekt.
Man hur slutar föreställningen? Jo, när kistlocket stängs förstås.