Bo Brodin stannar till på stigen utmed Dalälvens strand i Söderfors. Han pekar på en nyfälld sälg. Trädet har fallit ner i vattnet och den avtuggade stammen lyser brandgul i det grådisiga duggregnet.
– Bävrarna har fällt många träd både ned- och uppströms. Främst asp, sälg och björk. Lövträden utgör en viktig del av deras föda, berättar Bo Brodin, pensionerad skogsvaktare.
Han började arbeta i skogen 1954 och har sedan dess haft god uppsikt över skogarna runt Söderfors.
– Förr fanns det ingen bäver alls i dessa trakter. Det var först under senare delen av 1980-talet som de började dyka upp. Och nu tycks de bli allt fler, säger Bo Brodin.
Trots att det här och var ligger fällda träd utmed Dalälvens strand menar Bo Brodin att bävern inte gör någon stor ekonomisk skada. Skogsägarna avverkar ändå inte skogen närmast vattnet.
– Det kan säkert bli problem i andra områden där bävern bygger fördämningar och orsakar översvämningar som skadar skogen. Men Dalälven har så god genomströmning att bävrarna inte behöver dämma upp vattnet för att säkra vattentillgången, säger Bo Brodin.
Han menar vidare att den döda veden är av stor nytta för olika små organismer, vilket gynnar den biologiska mångfalden.
Även om skadorna på skog och mark inte varit särskilt omfattande i Uppsala län händer det ibland att bäverns byggnationer ställer till problem. Länsstyrelsen i Uppsala län bekräftar att bäverstammen har blivit större de senaste åren och att de ibland får in ärenden rörande bäver.
– Det kan till exempel handla om en tilltäppt vattentrumma under en väg, vilket kan leda till att vägen undermineras, eller att bävrarna har skapat en oönskad översvämning vid ett dike eller en å. För att riva en fördämning eller hydda behöver man tillstånd från oss, säger Lars Plahn på länsstyrelsen i Uppsala län.
Men i de flesta fall blandas aldrig länsstyrelsen in. Eftersom det numer är lagligt att jaga bäver kan markägarna själva reglera beståndet om det uppstår problem.
Men så har det inte alltid varit. Bävern blev helt utrotad i Sverige på slutet av 1800-talet. I Uppland försvann de långt tidigare.
– De sista bävrarna i norra Uppland slogs ihjäl i slutet på 1700-talet. Då kunde pälsen och den eftertraktade substansen bävergäll från en enda bäver ge en inkomst motsvarande en årslön. Fridlysta blev de först efter att de hade utrotats, säger Göran Hartman, lektor på institutionen för ekologi vid Statens lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala.
Då ansågs pälsen ge den finaste hattfilten och bävergäll såldes som medicin på apotek.
Efter en lång period utan bäver i Sverige planterades 1922 ett par norska bävrar in i den jämtländska Bjurälven.
– Det var på initiativ av länsmuséechefen i Östersund som tyckte att bävern hörde hemma i Jämtland. Under de kommande åren sattes det ut ett sjuttiotal bävrar i Sverige. Det blev ett av de mest framgångsrika projekt någonsin när det kommer till att återinplantera utrotade djur, säger Göran Hartman.
I dag uppskattas beståndet till cirka 100 000 djur.
– Bävern etablerade sig fint över stora delar av landet, men Uppland var länge en vit fläck på kartan. De senaste tjugo åren har bävrarna letat sig hit, både via Dalälven och Mälaren. Under de kommande åren kommer de antagligen sprida sig ytterligare i länet, säger Göran Hartman.
Jakten i Uppsala län är ännu blygsam. Förra året inrapporterades det åtta skjutna bävrar i Uppsala län till Jägarförbundet.
– Det går lite upp och ner. Ofta handlar det om att man tar bort en hel koloni som har ställt till bekymmer. Ibland kan bävrarnas fördämningar ställa flera hektar mark under vatten. Då tar markägaren i regel hjälp av jägare, säger Stefan Holm som är jaktvårdskonsulent på Jägarförbundet.
Han menar att bävrar är väldigt svårjagade eftersom de har väldigt känsliga sinnen, framförallt lukt och hörsel.
– De rör sig mest i vattnet och flyter fram så enormt fint utan en krusning. Vi rekommenderar inte att skjuta dem i vattnet eftersom de kan bli skadade och försvinna. För att få syn på dem på land krävs mycket tålamod, men vid skyddsjakt kan man få tillstånd att jaga dem med fällor, säger Stefan Holm.
Bara någon kilometer från Söderfors pekar Bo Brodin ut en rejäl bäverhydda. Vid första anblick liknar det mest en hög med nyfällt sly. Grenar och mindre träd ser ut att vara kapade med en skarp kniv eller yxa.
– Det här är många års arbete och de fortsätter att hålla hyddan i skick. Här kan man se att de nyligen tätat med fin blålera, säger Bo Brodin och pekar på den del av hyddan som vetter ut mot älven.
Någon bäver syns inte till.
– De är så väldigt skygga. Vill man se en bäver är det bäst att vara ute sen skymning eller natt. Sätter man sig en bit från hyddan och spejar några timmar så kommer de ut förr eller senare, säger Bo Brodin.