Även idyllen kostar pengar

Hillebola var ett av de minsta järnbruken i Uppland, men har också en lång industrihistoria. Bruksbyn är i dag en idyll, som för framtiden skulle må bra av mer liv och fler betande djur.

Hillebola 3 juli 2013: Sven-Erik Karlsson, barnfödd i Hillebola, är guide på en vandring i dagens by som en gång rymde ett av de minsta järnbruken i Uppland.

Hillebola 3 juli 2013: Sven-Erik Karlsson, barnfödd i Hillebola, är guide på en vandring i dagens by som en gång rymde ett av de minsta järnbruken i Uppland.

Foto: Anders Badner

Tierp2013-07-06 17:00

Hillebola bruk grundades av Henrik Lemmens 1638 och masugnen hölls varm till 1884. I byn tillverkades stångjärn och bruket har ingått i det de Geerska bruksimperiet med Lövstabruk som centrum. Hillebola med en bruksgata i miniatyr är visserligen en kontrast till det pampiga och slottsliknande idealsamhället i Lövsta.

– Men det var samma uppbyggnad här.
Det säger Sven-Erik Karlsson, som bott i Hillebola sedan barnsben och som han säger ”bara flyttat runt mellan husen”.

Till likheterna mellan det stora och lilla räknar han att även Hillebola rymde allt som bildar ett komplett bruk, med masugn, smedja, sågverk, snickeri, mejeri, bagarstuga med mera.

Och även den lilla bruksorten var både en vältrimmad enhet för arbete och industriverksamhet och en plats med stor social omsorg.

Förutom de vackra och välskötta smedsstugorna längs bruksgatan, ett stort kolhus som i senare tid varit ladugård och den kombinerade bagarstugan och mejeriet är många av de gamla industribyggnaderna borta.

Av smedjan återstår en gavelruin i ett tätt buskage och djupt in i vegetationen finns andra lämningar. En välbevarad ladugårdslänga bakom de röda stugorna rymmer numera en festlokal med mycket svängrum och rustik trivsel, samt en gemensamhetsbastu för byborna.

Kanske mindre känt, men också värt att begrunda, är vad en ung Pehr Löfling kan ha lärt i den frodiga grönska på tidigt 1700-tal. Han som senare skulle bli en av Linnés favoritlärljungar bodde i Hillebola under några barndomsår då hans far var bruksbokhållare.

Det mest storslagna för dagens boende och besökare är annars det idylliska lugnet och kulturlandskapet, något som för Sven-Erik Karlsson inte är givet för all framtid.

– Idyllen måste förvaltas men idyll kostar pengar, säger han.
Sven-Erik Karlsson önskar att fler ytor i byn kunde hållas öppna. Men sedan en tid har byns jordbruk inga djur och företagets framtid är osäker.

– Om inte jordbruket sköts är det nog en djungel här om tio år och det behövs djur för att hålla öppna marker.

Trots denna osäkerhet ser han ändå utvecklingsmöjligheter och tycker att platser som Hillebola borde utnyttjas för att locka fler att bosätta sig i idyllen.

– Kommunikationerna är otroligt bra och här finns hur mycket mark som helst. Bygg hus för barnfamiljer, det finns inget bättre alternativ för dem än att bo här och allt behöver inte byggas i Tierp.

En ny industriepok med vindkraft i trakten tror han däremot inte på, spår att kringboendes motstånd är för stort. En vindkraftsexploatör har visat intresse för områden bortåt grannbyn Valparbo. Själv är han för och förstår de markägare som vill upplåta mark för att få nya intäkter. Han återkommer därmed till resonemanget om att säkra idyllens framtid:

– Någon måste betala för den. Om inte bönderna gör jobbet blir det ingen idyll.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!