Ambassadör för fårens (sk)ull

Nu startar Claudia Dillmann, före detta matambassadör i Uppland, ett nytt ullprojekt i länet – med siktet inställt på resten av världen.

6 mars 2017 06:52

Mittemellan Edsbro och Rimbo ligger Sättraby. Här har Claudia Dillmann varit mathantverkare sedan 1990-talet. Många känner nog henne också som länets förra matambassadör, ordförande i Bondens Mat i Uppland och en av initiativtagarna till Bondens Marknad i Uppsala. Nu är hon ullambassadör.

– Vi vill höja statusen på våra fina får och deras "biprodukter", ullen och skinnet, säger hon.

Men från början var meningen att hon endast skulle leva av djuren och gården.

– Besättningen måste vara så mycket större då, minst hundra får för att få ekonomi på det, säger hon. Och jag märkte att man fäste sig vid sina djur.

Vi sitter i det stora köket i huset och under rumpan på träsoffan får jag veta att jag har skinnet av baggen Hubert. I rummet intill finns nyklippt ull i låda på låda, Claudia berättar att hon just lärt sig spinna. Färgskalan i det grå är mångfasetterat imponerande. Utanför fönstret går fåren och hästarna, 13 respektive fyra.

– Jag har lite tankar om att man skulle kunna hyra ett får, vara fårfadder och följa det ett år. Vad tror du?

Claudia Dillmanns idéer vilar aldrig. Hösten 2015 började hon fundera på ullens roll och på Ull-SM i Dala-Floda kom hon i kontakt med Ullforum i Östersund och Fåravelsförbundet och tanken bara växte.

Den första mars startar hon nu projektet ”Skinn- och Ullkunskap”, tillsammans med just Fåravelsförbundet och LRF Kött. Projektet kommer också att inkludera fårbönder, fårklippare, spinnerier, hantverkare, formgivare och skinnförädlare.

– Vårt mål är att lyfta kunskapsnivån om fåret, skinnet och ullen, underskattade råvaror i dag och ändå är våra bland de finaste i världen. Vi vill stimulera till nya ullprodukter och spännande användningsområden.

Hon minns hur hon för 25 år sedan tog sig an köttrasfår, Texel, med sin dåvarande svärfar. Det var köttet man ville åt, ull och skinn brändes eller plöjdes ner.

Hon skakar på huvudet.

– Det hette att ullen var oanvändbar. Men okunskapen lever kvar än i dag.

Detta vill Ullprojektet ändra på. Genom att spela in instruktiva filmer, korta som läggs ut på sociala medier samt djupdykningar i ämnet som kan användas vid föreläsningar, samlar man den kunskap som finns om ullen.

Filmerna vänder sig till en bred publik, fårbönder och ullförädlare, konsumenter och människor från andra kulturer som vill lära sig mer om ullens roll i vårt svenska kulturarv. Filmer som sedan kan översättas och marknadsföra vår fina, svenska ull utomlands.

– Titta på Gotlandsfåret, det är ju redan världsberömt! Och Island, där finns det fler får än folk. Vår ull är inte sämre än deras. Våra får kan gå ute stora delar av året och de avmaskas inte på slentrian.

– Jag vill inte skriva folk på näsan, men jag vill visa dem hur de kan få betalt för sina kvalitetsprodukter.

Claudia har ett möte på länsstyrelsen att passa, vi plockar på oss ytterkläderna och går ut till djuren. Hon säger att politikernas utlovade landsbygdsprogram och landsbygdstrategi lika mycket intresserar som upprör henne:

– Den är som en jättelik tratt. Jordbruksverket frågar inte oss vad vi behöver, de måste bli mer lösningsorienterade. Vi är helt i händerna på myndigheterna. I Tyskland, Italien, Frankrike lever småskaligheten i gårdsbutikerna. Här administrerar vi ihjäl oss. Det måste till en attitydförändring, hela vägen. Producenterna och konsumenterna måste komma närmare varandra. Vi måste börja jobba åt samma håll.

I hagen kommer alla 13 emot oss, hungrigt bräkande.

– Får är de mest användbara djur man kan ha; De klär oss, föder oss och håller oss sällskap.

Personligt Ullfakta

Claudia Dillmann

Ålder: 54

Yrke: Mathantverkare och projektledare

Intressen: Djuren, gården och motorcyklar

Gör mig glad: Mycket, jag är lättroad!

Gör mig förbannad: När saker är onödigt krångliga, när man ser problem i stället för lösningar

Det bästa med svensk ull: Mångfalden, färgskalan och kvaliteten

- Det finns idag ca 600 000 får i Sverige. Dessa producerar årligen ca 600 ton ull. Ull som idag slängs, bränns och plöjs ner på grund av bristande kunskap. Ull och skinn värderas inte som den faktiska värdefulla råvara de är.

- I Sverige har man, till skillnad från många andra länder, bevarat många gamla lantraser, vilket ger en mängd olika ur-ulltyper som inte passar in i en standardiserad textilindustri.

- Lantrasfårens ull beräknas till ca 30 procent av den totala mängden ull som produceras årligen, alltså 180 ton ull som skulle kunna omsättas i pengar och nya produkter.

- Ull produceras kontinuerligt under hela djurets liv och kan "skördas" minst en gång, men oftast två gånger, per år. Kött och skinn från fåret blir det ju endast en gång. Ull är alltså en förnyelsebar råvara som kan höja självförsörjningsgraden inom t ex konfektion och inredning.

- Ca 10-15 procent av all ull som årligen produceras kommer till användning, och då som garn som till största delen spinns av landets småskaliga spinnerier.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sanna Wikström