"Jag lever isolerad och träffar ingen. Jag är inte en större smittorisk än personlen," menar Sven Forsling.
I oktober ska regeringen komma med nya riktlinjer för äldreboenden. Sven oroar sig för att besöksstoppet ska förlängas till nyår.
– Om det går fyra månader till är jag rädd att hon går under.
När Agneta flyttade in på demensboendet Blåklockan i april 2019 hade hon svårt att anpassa sig. Sven skaffade en tältsäng och sov där varje natt, för att Agneta skulle känna sig trygg. Han kom sent och gick tidigt på morgonen för att inte störa personalen eller de andra boende. Men när besöksstoppet kom förändrades allt över en natt. Plötsligt fick han inte träffa henne mer.
– Personalen led med oss, så de försökte hitta lösningar. Vi fick träffas med ett plexiglas mellan oss. Det kändes helt absurt, säger Sven. Agneta grät för att hon inte förstod varför hon inte kunde ta sig fram till mig.
Många har engagerat sig i parets fall efter Svens virala facebookinlägg och UNT:s artikel om paret. Trots det ser Sven fortfarande ingen lösning: han får fortfarande inte träffa sin fru, förutom på varsin sida av ett staket.
Han påpekar att många andra par är i samma situation.
– Alla vi som har våra partners på äldreboende känner av detta. Det är omänskligt. Jag är rädd att andra inte heller får följa sina kära in i sjukdomens slutskede och ge trygghet i livets slut.
Paret lider svårt av situationen.
– Det är så onödigt, när jag vet att hennes ångest kan lindras genom beröring och närhet. Jag är inte mer smittorisk än personalen, jag håller mig alltid isolerad och träffar ingen.
Behovet av närhet förändras inte med åldern. För personer med demenssjukdom är fysisk närhet viktigt. Men det mänskliga behovet av beröring blir ofta inte uppfyllt hos äldre, enligt Svenskt demenscentrum. När orden inte längre räcker till är närhet, en kram, eller att hålla handen det enda sättet att trösta. Isolering och ensamhet kan dessutom förvärra demenssymptom, enligt Demensförbundet.
Agneta och Sven gifte 1963 i La Paz, Bolivia .
Ha du märkt någon förändring på Agneta under tiden ni varit ifrån varandra?
– Jag har ju det. Jag märker att hon blir sämre. Sen kan jag inte uttala mig om vad det beror på, hon är ju långt borta i sin sjukdom, förklarar Sven.
– Även om Agneta inte vet mitt namn eller förstår vem jag är, blir hon så glad när jag kommer. Jag vill vara där för henne. Jag hoppas att jag ska överleva henne. Jag hoppas få hålla hennes hand när hon dör.