För 25 år sedan var vården för tvångssyndrom (OCD) i Sverige nästan obefintlig. Christian Rück, psykiatriker och forskare vid Karolinska Institutet, har varit drivande i att utveckla och etablera bättre vård för patienter med tvångssyndrom.
– I Stockholm har vi tillgång till alla behandlingsmetoder som finns för OCD, vilket är ganska unikt. Jag skulle nästan vilja påstå att Region Stockholm sitter på den absolut bästa OCD-vården internationellt.
Men trots framstegen är tillgången till vård långt ifrån jämlik över landet. I många delar av Sverige saknas både resurser och kunskap för att erbjuda samma typ av vård. Christian Rück berättar att han har fått mejl från patienter runtom i landet där man upplever att vården har stora kunskapsbrister gällande OCD.
– Det är under all kritik att det är sådana skillnader, när det är en så pass vanligt förekommande diagnos, säger han.
Tvångssyndrom, eller OCD, är en kronisk psykiatrisk störning som drabbar cirka två procent av befolkningen. OCD kännetecknas av tvångstankar och tvångshandlingar. Tvångstankar är påträngande, oönskade tankar, bilder eller impulser som orsakar stark ångest. För att lindra denna ångest utför personen tvångshandlingar, vilket är repetitiva beteenden eller mentala handlingar.
I januari 2024 publicerades en stor studie i tidskriften BMJ, som visar sambandet mellan OCD och suicid. Den omfattade över 60 000 personer med OCD och jämförde dem med över 600 000 personer utan diagnosen.
Studien visade ett starkt samband mellan med OCD och suicid. En person med OCD löper elva gånger högre risk för självmord, jämfört med en person som inte lider av någon psykiatrisk diagnos.
Trots det finns en betydande brist på kunskap inom vården om sambandet mellan diagnosen och självmordsrisk, enligt Christian Rück.
– Självmordsrisken bör alltid övervakas hos patienter med OCD, precis som för övriga patienter med psykiatriska diagnoser. Vår forskning visar att komma in tidigt med behandling kan göra en betydande skillnad för dessa patienter. Vi måste se till att de får den vård och det stöd de behöver för att kunna leva ett bra liv.
Sharare Engman, legitimerad psykolog och specialist i klinisk vuxenpsykologi vid Akademiska sjukhuset, behandlar OCD-patienter som inte har kunnat få den hjälp de behöver via sin vårdcentral.
– Vi använder oss av ERP-behandling (Exposure and Response Prevention) som är en form av KBT som fokuserar på att exponera patienter för deras ångestutlösande tankar och situationer, samtidigt som de lär sig att avstå från att utföra sina tvångshandlingar. Detta hjälper dem att bryta den onda cirkeln av tvångstankar och tvångshandlingar.
KBT är en evidensbaserad behandling som hjälper patienter att identifiera och förändra negativa tankemönster och beteenden. Samma metod som OCD-centret använder.
– Genom ERP kan vi minska symtomen hos många patienter med OCD. ERP lär patienter att möta sina rädslor utan att utföra tvångshandlingar, vilket minskar ångesten över tid och hjälper dem att återfå kontrollen över sina liv.
– Många av våra patienter upplever en förbättring i sin livskvalitet och kan återgå till ett hyfsat normalt liv efter behandlingen.
Hur jobbar man för att förhindra suicid under behandlingen hos OCD-patienter hos er? Är det svårt?
– Under behandling följer vi kontinuerligt upp suicidalitet och gör suicidriskbedömningar. Om ökade suicidtankar eller suicidplaner framkommer så har vi som rutin att snabbt erbjuda suicidprevention.
Sharare Engman berättar att det finns ett program för det inom psykiatrin i Uppsala och personalen som arbetar med suicidprevention genomgår särskild utbildning för det.
– Dessa ärenden diskuteras också vid tvärprofessionella teamkonferenser och man tar ställning till eventuellt behov av inneliggande vård. Min upplevelse är att både patienter och personal har stor hjälp av att det finns tydliga rutiner och ett program för hantering av suicidalitet.
Men, hon understryker att behandlingen kan vara tuff, särskilt till en början, då det handlar om att möta sin ångest och sina rädslor.
– Ungefär hälften av de som behandlas för sin OCD blir friska. Det är också viktigt att vården individanpassas och att man är lyhörd för patientens gränser. Vi är alla olika och därför är det av största vikt att även vården är individuell. Alla klarar inte samma nivå av press, säger hon.
– Tyvärr blir inte alla helt fria från sina besvär, men det går att hitta verktyg som gör det lättare att leva med diagnosen.