Kritik mot UD efter evakuering
På måndagen kom Hanan och Daniel Kassdanno utan hjälp från UD med ett plan från Syrien. Familjen Kassdanno är mycket kritiska till Sveriges hjälpinsatser i Libanon. Hade vi väntat på att få hjälp från UD hade vi varit döda nu, säger Hanan Kassdanno.
Mest är där syrier men där står också en ung kvinna och en äldre man. De ser spända och trötta ut och kvinnan har tårar i ögonen. Det är Maurice och Mona Kassdanno från Stockholm. Sedan den första bomben föll i Libanon har de inte sovit många timmar.
Monas mamma och bror, Maurices fru och son, har befunnit sig i Beirut, inte långt från de fallande bomberna. Tiden går. Planet har landat men innan de blir utsläppta ska alla registreras.
— Jag vill bara att de kommer ut någon gång, säger Maurice och ler lite ursäktande.
Han önskar att han hade varit i Libanon med dem i stället för hemma i Sverige. När Hanan och Daniel äntligen kommer gående ut genom dörrarna och de får ta varandra i famn är mötet ömt och stilla. Tårarna som hållits tillbaka av spänningen kan äntligen släppas ut.
Blev ombedd att vänta
Med sig hem har Hanan ännu en hemsk upplevelse. Bakom sig har hon lämnat syskon och syskonbarn. En sommarsemester hos släkten har fört henne tillbaka till kriget för 30 år sedan. Första natten bomberna föll ringde Hanan svenska konsulatet. Hon ville hem snabbt men i stället blev hon ombedd att vänta.
— De sade att vi skulle sitta hemma och köpa upp vatten och mat. Det kändes fruktansvärt. Jag trodde att vi skulle få hjälp snabbt men Beirut brann ned mer och mer och vi hörde ingenting, säger hon.
Familjen Kassdanno är arga och besvikna på de svenska insatserna i Libanon. De tycker att regeringen borde ha agerat tidigare och kraftfullare genom att skicka fler personer till Libanon för att hjälpa till. De tycker att det var otillräckligt med två personer på svenska konsulatet i Beirut för att ta hand om 4 000 personer.
— Jag tror att regeringen hade agerat snabbare om det hade varit rena svenskar på semester. De bryr sig inte lika mycket när det är utlandssvenskar, säger Hanans dotter Mona Kassdanno.
Hon undrar också hur UD tänker när de uppmanar folk att hålla koll på webben och sms när många sitter i skyddsrum och elen är utslagen.
UD räknar med att ungefär 4 000 svenskar befunnit sig i Libanon. Sverige har hittills hämtat hem ungefär 300 personer med flyg från Aleppo och Damaskus. Ytterligare sju plan kommer att flyga hem svenskar under kvällen. Minst 1 000 personer finns för närvarande i Syrien i väntan på hemtransport och hela tiden anländer det fler med bussar från Libanon. Tidigast på tisdag kommer tre färjor att avgå från Beirut, dels till Turkiet och dels till Cypern. De ska sammanlagt ta 2 500 personer per vända.
Ytterligare 16 på plats
Konsulatet är bemannat med tre personer. På måndagskvällen anlände ytterligare 16 personer. De försöker genom sms att hålla kontakten med de svenskar som finns kvar i området och de rekommenderar alla svenskar som anmält sig att avvakta i väntan på ytterligare information.
Hanan vågade inte stanna kvar och avvakta. I stället hyrde hon en bil och körde till Syrien. Vägarna är små, smala och farliga och hela tiden var de rädda. När de kom till Syrien var svenska ambassaden stängd. När Hanan ringde dit fick hon ett hånskratt i örat.
— Jag undrade om vi kunde åka hem inom den närmsta 24 timmarna. Men hon sade att det tidigast kunde bli om tio dagar. Då bestämde vi oss för att köpa biljetter själva, säger hon.
Hemma i Sverige satt Maurice Kassdanno och väntade på sin fru och sin son.
— Vägen till Syrien är inte lång, det tar inte många timmar men varje timme känns. När som helst kan en bomb falla, säger han.
De senaste tre dygnen har Maurice inte sovit en blund. Han har växlar mellan olika nyhetssändningar för att följa det som händer. Efter meddelandet om att Hanan och Daniel skulle komma hem dagen efter kunde Mona sova några timmar. För Hanan och Daniel har det varit känslofyllda dygn. Förutom den egna rädslan och viljan att ta sig hem finns också skulden där för dem som blir kvar, familjen som de lämnar efter sig. De vet inte om de kommer att ses igen.
— Jag vill aldrig mer åka tillbaka. Man vill inte tappa hoppet men om du såg elden, hur det brann ... Det finns ingenting kvar. Allt är ruiner igen, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter