Forskning: Kulturell mångfald gynnsam för de framtida pristagarna
En forskningsorganisation som ska frambringa framtida Nobelpristagare i medicin bör vara ganska liten, elitistisk och rekrytera enbart personer som redan är stjärnforskare. Däremot behöver den inte nödvändigtvis ha någon tidigare tradition eller forskningserfarenhet.
-I likhet med idrottslag och till och med hela symfoniorkestrar kan även forskningsorganisationer i mer eller mindre prefabricerat skick byggas upp och bli framgångsrika på platser som saknat tidigare traditioner inom området, säger han.
Som ett typexempel på vilken sorts organisation som gynnar upptäckter i Nobelprisklass tar han upp det institut för immunologisk forskning i Basel i Schweiz som byggdes upp av läkemedelsföretaget Hoffman La Roche (numera Novartis). 1984 belönades dansken Niels Jerne, tysken Georges Köhler och argentinaren César Milstein och tre år senare japanen Susumu Tonegawa för upptäckter som de gjort vid institutet i Basel.
-Ingen av dem var alltså infödd schweizare. Men trots deras skiftande bakgrunder hade alla verkat i andra länder, till exempel USA och England, där de lärt sig en gemensam forskarkultur. Den kunde de tillämpa i arbetet vid institutet, säger Ragnar Björk.
Många forskare flyttar
Att forskare flyttar från uppväxtmiljöer och ursprungsländer för att fortsätta att utveckla sin forskning på helt andra platser på jorden är dock inget nytt.
Den tendensen har funnits ända sedan mellankrigstiden, inte minst till följd av Hitlers makttillträde i Tyskland då många tysk-judiska forskare ofrivilligt tvingades att fly till andra länder, oftast USA.
-Där handplockades de aktivt av ledare för Rockefellerinstitutet och andra starka forskningsorganisationer som visste precis vad de behövde för kompetenser för att uppnå sina uppställda mål, säger Ragnar Björk.
Ofta ledde denna "kulturella mångfald" till lyckade kombinationer, såväl för forskningen som för forskarna personligen.
I flera fall belönades de så småningom med Nobelpris för sina insatser. Dit hörde till exempel det tjeckiskfödda paret Carl och Gertie Cori, polskfödde Tadeus Reichstein och ukrainskfödde Selman Waksman.
-Alla forskare som reste över klarade förstås inte att personligen bemästra dessa mångfaldskombinationer. Men i dag minns vi bara dem som lyckades med detta på ett kreativt och ovanligt sätt, säger Ragnar Björk.
Att specialiserade forskningsinstitut byggts upp och aktivt rekryterat utvalda forskare att ägna sig åt något inom den medicinska vetenskapen "hett " område är en utveckling som fortsatt och förstärkts under efterkrigstiden.
Tid och frihet utan krav
-Den mångfald inom forskningen som under mellankrigstiden skapades genom att många forskare tvingades rycka upp sina personliga rötter och plantera dem någon annanstans har numera i allt större utsträckning blivit just organisationens och organisationens ledares ansvar, säger Ragnar Björk.
Men det är inte bara genom att tilldela handplockade stjärnforskare - med olika men kompletterande kompetenser - resurser som en framgångsrik organisation för biomedicinsk forskning byggs upp.
-Organisationen måste också ha korta kommunikationsvägar, fokusera sin forskning på ett begränsat område och ge forskargrupperna tid och frihet, utan krav på att de måste publicera sig eller kombinera forskningen med undervisning, säger Ragnar Björk.
Som ett OS-guld
Nobelprisen är världens i särklass mest kända och eftertraktade vetenskapspriser. Inom vetenskapsvärlden är ett Nobelpris minst lika statusfyllt som en guldmedalj i ett OS.
-Att hävda att Nobelprisen fungerar som drivkraft för enskilda forskare eller forskningsinstitutioner vore dock att överdriva deras betydelse, säger Ragnar Björk.
Att Nobelprisen skänker glans och ära även över andra än pristagarna råder det dock ingen tvekan om. Men hur de gör det skiftar litet mellan olika länder.
-Det är vanligt att amerikanska universitet och organisationer framhåller "sina" nobelpristagare som en kvalitetsstämpel och konkurrensfördel. I länder, som till skillnad från USA, fått få Nobelpris är det i stället nationen som tar åt sig status och berömmelse, säger Ragnar Björk.
2-300 nomineras
Årligen brukar mellan 200 och 300 forskare nomineras till Nobelpriset i medicin.
-Om man ska gå efter vilka som fått priset under efterkrigstiden är sannolikheten störst för att det även i år går till en eller flera forskare som är verksamma vid något amerikanskt forskningsinstitut. Men jag vågar inte spekulera om vem eller vilka det kan bli eller vilket forskningsområde som i år kommer att belönas, säger Ragnar Björk.
Så jobbar vi med nyheter