– Här precis vid buskarna såg det ut som några killar som lekte.
Erik har tagit täten och visar hur han gick den där måndagskvällen i december förra året. Han skulle hem till sin mormor, som bor bara ett hundratal meter från hemmet i Storvreta, och hade sin ficklampa med sig eftersom det var mörkt ute.
Ute på gräsmattan mellan radhusområdena såg han det som inte visade sig vara någon lek, utan en pågående grov misshandel. En ung kvinna och hennes pojkvän hade blivit bestulna på en jacka, mobiltelefoner och kontanter. Sedan slogs de till marken och anfölls med sparkar och slag.
Det uppfattade inte Erik, men han såg att något hände och hörde att tjejen ropade.
– Hon skrek "hjälp" och då antog jag att hon behövde hjälp. Jag tänkte att man ska väl hjälpa folk som är i fara. Så jag gick fram dit och räddade henne, säger Erik.
Erik lyste med sin ficklampa mot gärningsmännen och frågade vad de höll på med.
– Killarna var fega och sprang iväg, berättar han.
Själv gick han fram till tjejen, som var blodig och smutsig i ansiktet.
Hur var det för dig?
– Det var lite läskigt, att de bråkade.
Erik tog henne med sig hem till mormor och morfar.
– Jag förstod först inte vad som hade hänt. Han kom in med den här flickan som var jätteledsen och grät, så jag sa till min man att ringa polisen, berättar mormor Susanne.
Den unga kvinnan plåstrades om och Eriks morfar letade upp hennes pojkvän som också fick stanna hos dem i väntan på polisen.
Redan tidigt fick polisen klart för sig vilka som kunde ha utfört brottet, och nu har två ungdomar i 16-18-årsåldern, som nekar till brott, åtalats för grovt rån. Brottet anses vara grovt på grund av våldet, där de misstänkta ska ha slagit och stampat på offren när de låg ner.
Eriks insats var avgörande, enligt kammaråklagare Michael Ehrencrona.
– Han förhindrade att de målsägande blev värre skadade än vad de blev, det är hundra procent säkert, har han sagt till UNT.
I skolan applåderade lärarna när de fick höra vad Erik hade gjort. Också hans mamma Therese, som fick veta vad som hade hänt först när pådraget lugnat sig, är stolt. Även om hon oroar sig för vad som kunde ha hänt.
– Bortsett från det är jag jättestolt att han står upp mot sådant som är fel. Men jag är inte förvånad, han är sådan som person, säger hon.
– Det var väldigt rådigt att inte vända och springa därifrån utan att han faktiskt tog hand om den här flickan, säger mormor Susanne.