Sedan Hesa Fredrik av misstag började tjuta över Stockholm och Knivsta på söndagskvällen, har kritiken mot ansvariga myndigheter inte låtit vänta på sig. SOS Alarm och polisen har sedan dess pudlande meddelat hur de brustit i rutinerna.
Men det är inte första gången som Hesa Fredrik vållat debatt. När larmet för första och enda gången i Uppsalas historia tjöt skarpt 2002 var reaktionerna starka. Anders Fridborg, säkerhetschef på Uppsala kommun, jobbade då inom räddningstjänsten.
– Hela telefonnätet låg nere och det gick inte att nå SOS Alarm, så vi ville snabbt uppmärksamma alla på att det inte gick att få hjälp den vägen. En livsviktig samhällsfunktion låg nere, säger han.
Då liksom nu, visste få människor vad larmet betydde eller vad man förväntades göra. Osäkerhet, rädsla och irritation präglade händelsen.
"Jag ser onsdagens VMA-larm som ett falsklarm. Något livsfarligt hot mot allmänheten fanns ju aldrig. Man dör inte av att vara utan telefon några timmar", tyckte en insändarskribent i UNT. "Få reagerade på larmsignalen" löd en annan rubrik i tidningen.
"Vi har på olika sätt berättat om hur systemet fungerar. (...) Men det är svårt att få folk i gemen att reagera på VMA-signalerna", kommenterade dåvarande försvarsdirektör Stig Ekberg.
Kritik riktades samtidigt mot att räddningstjänsten missat att skicka ut en "faran över"-signal, när nätet efter flera timmar fungerade igen.
Problematiken och argumenten går igen efter söndagens händelse i Stockholm.
– Det är ett problem att folk vet för lite om den här signalen, säger Anders Fridborg.
Hör man signalen ska man gå inomhus, stänga alla dörrar, fönster och ventilation och knäppa på radion. Det kan exempelvis handla om en gasläcka som man snabbt vill uppmärksamma allmänheten på.
– Tyvärr förväxlar många VMA-larmet med signalerna för flyglarm och beredskapslarm i samband med krigsfara, fortsätter Anders Fridborg.
Tidigare gick det att läsa hur man skulle göra på telefonkatalogens samhällsinformationsdel, men idag har få människor en sådan att tillgå. Under många år gjordes också få satsningar på civilförsvar, något som Anders Fridborg tror kan vara en bidragande faktor till okunskapen.
– Det märks ett ökat intresse både från politiken och allmänheten. Kommunerna har inte haft något tydligt uppdrag kring civilförsvar på väldigt länge, men det där ändras nu i rask takt. Världsläget påverkar oss, säger han.