Söndagsmorgonen den 25 januari 1998 väcks Linda Blom hemma i Månkarbo av att telefonen ringer. Det är hennes mamma som berättar att Lindas pappa gått bort efter att kroppspulsådern plötsligt brustit. Pappan var 67 år. Linda var 21.
– Det var helt fruktansvärt. Jag var ju ”pappas flicka”, eller vad man ska säga, och jag upplevde en extrem sorg.
För Linda Blom blev fotbollen en väg ut ur sorgen. Hon hade spelat seniorfotboll i Ullfors IK i division 3 från 15-årsåldern, men hade börjat träna med allsvenska Bälinge IF, där Peter Gerhardsson och Thomas Folkesson var tränare. Spelarna och ledarna i Bälinge skrev ett kort till Linda. På kortet stod ”Vi tänker på dig".
– Alla hade skrivit på kortet och det betydde jättemycket att de vill att jag skulle komma tillbaka till klubben.
Sorgen efter pappan ledde till att mycket av Linda Bloms tidigare tvekande försvann.
– Jag var väldigt blyg som barn och kände mig även som 21-åring osäker på om jag skulle våga skriva kontrakt med Bälinge. För mig var det ett jättestort steg att gå från division 3 till allsvenskan och jag var osäker på relationen till mina nya lagkompisar och om jag ville pendla till Uppsala.
Men efter att pappan dog kände Linda att det inte längre fanns några problem som inte gick lösa. Hon hade redan klarat av det värsta.
– Har man klarat av en förälders död så klarar man ganska mycket. Jag kände: ”jag skriver på, vad spelar det för roll?”. Fotbollen hjälpte mig i min sorg eftersom att spela fotboll är det roligaste jag vet.
Drygt 20 år senare blickar Linda Blom ut över Österängens IP:s fotbollsplan. Det är snart lunchtid, försommarsolen gassar och det är så varmt att vi måste sitta i skuggan under intervjun. Linda Blom svarar eftertänksamt på frågorna och ofta med ett avslutande skratt. Just här på Österängens IP brukar hon hålla lektioner med gymnasisterna i Celsiusskolans fotbollsklasser. Sedan september är hon instruktör för IK Uppsala Fotboll, som ansvarar för flickornas elitfotbollsutbildning (NIU) och den lokala idrottsutbildningen (LIU) på skolan. Den första hela terminen som fotbollslärare är nyss avslutad.
”Blomman”, som hon kallades under sin aktiva karriär, kan konstatera att den livslånga kärleken till fotbollen är intakt efter tolv framgångsrika år på elitnivå, 177 allsvenska matcher och några tränaruppdrag. Under intervjun utbrister hon flera gånger glatt att fotboll är det roligaste hon vet och säger nästan lite urskuldande att hon faktiskt fortfarande, 42 år ung, då och då spelar matcher med Bälinge.
Om några dagar åker hon och sexårige sonen Casper till Nice för att se Sverige möta Thailand i landslagets andra gruppspelsmatch i fotbolls-VM. Linda är nervös och förväntansfull. Inte bara för att hon hoppas på att årets landslag ska nå lika långt som 2003 när Josefine Öqvist, klubbkamraten i Bälinge, sköt Sverige till VM-final, utan också för att hennes man och tidigare tränare Peter Gerhardsson är förbundskapten sedan två år tillbaka. Nu deltar han i sitt första mästerskap.
– Det känns jättespännande. Och nervöst. Jag hoppas att alla i laget maxar och gör sitt bästa. Och om man sedan förlorar för att ett annat lag är bättre så har man ändå gjort ett bra mästerskap, känner jag. Sedan så hoppas jag att det går bra även för Peters skull, jag unnar honom verkligen en framgång efter allt jobb. Han har jobbat hur mycket som helst inför VM.
Linda Blom och Peter Gerhardsson kände varandra länge innan de blev ett par. De flyttade ihop i Göteborg där Peter var huvudtränare för BK Häcken i allsvenskan åren 2009–2016.
LÄS MER: Förbundskaptenen har flyttat hem till Uppsala
Samma dag vi träffas kommer nyheten att spelarbrist lett till att ungefär vart femte damlag försvunnit på tio år. Samtidigt växer sig den europeiska damfotbollen allt starkare på klubblagsnivå, med flera imponerande publikrekord denna vår. I mars slogs till exempel ett nytt publikrekord för en klubblagsmatch för damer när 60 739 åskådare såg matchen mellan Atletico Madrid och Barcelona. Samma månad såg 39 000 topplaget Juventus vinna mot Fiorentina i italienska ligan. Och i början av april kom nästan 26 000 personer till Friends Arena när Sverige spelade träningslandskamp mot Tyskland.
– Just nu har damfotbollen väldigt hög status. Inför ett mästerskap bli det alltid ett extra fokus, men man pratar om att det här VM:et blir det största mästerskapet någonsin, säger Linda Blom och hoppas såklart att det stora intresset kommer att finnas kvar även efter VM.
– Det är viktigt för att tjejer ska få bättre förutsättningar för att hålla på med det de tycker är roligt och samtidigt tjäna pengar på det. Nu kan man ju verkligen som tjej drömma om att bli fotbollsproffs på riktigt. Damallsvenskan är ju inte i närheten av de pengar som man kan tjäna om man exempelvis spelar i Bayern München eller i PSG. Det känns fantastiskt roligt! Jag önskar verkligen att alla de tjejer som drömmer om det här tar chansen när de kan, för den chansen fanns ju inte när jag spelade.
Kan du känna dig bitter för det?
– Nej, absolut inte. Men jag kan tänka att vad roligt det skulle ha varit om jag hade fått den chansen. Jag är inte avundsjuk på något sätt, utan snarare att det är roligt för de tjejer som i dag kan bli proffs.
Men varför är det så många unga svenska spelare som slutar?
– Jag tror det handlar mycket om relationer. Det sociala betyder kanske mer för tjejer än för killar och många vill helst spela med sina kompisar. Ifjol var det många som slutade i Bälinge och när tjejerna från flicklaget flyttades upp fick de plötsligt spela division 1-fotboll. Det är ju ett jättestort steg och vissa tyckte inte ens att det var roligt.
Hur löser man det?
– Det är viktigt att fånga upp tjejerna när de är på väg upp från flicklagen till seniorlagen. Som förening måste man vara noga med att samarbeta lagen emellan så att det blir smidiga övergångar, så att man inte bara säger ”tack och hej flicklaget, nu ska du börja i seniorlaget”. Det måste finnas relationer mellan spelarna i de olika lagen, men också till ledarna.
LÄS MER: "Lagsammanhållningen viktigast för att fortsätta spela"
Linda Blom växte upp på landet i Månkarbo i Tierps kommun, fem mil norr om Uppsala, och spelade tidigt spontanfotboll med sin tre år äldre brorsa och hans kompisar. Pappan klippte upp en fotbollsplan ute på en äng och byggde mål. I sjuårsåldern började hon spela i ett pojklag i eftersom det inte fanns något tjejlag i Månkarbo. Först i 13-årsåldern bytte hon klubb till närliggande IK Ullfors som hade ett tjejlag.
Landslagschefen Lilie Persson vill ha fler mixade lag för att fler tjejer ska spela. Hur ser du på det?
– Man bör absolut vara öppen för möjligheten med mixade lag, säger Linda Blom eftertänksamt.
Det märks att frågan är komplex. Hon tänker högt medan hon resonerar:
– Det är såklart bättre att tjejer spelar med mixade lag än att de inte spelar alls. Så man ska aldrig säga nej om tjejer som inte har något lag vill spela med ett pojklag. Små barn tycker sällan själva att det är konstigt att det både tjejer och killar är med i samma lag. Men det kan ju vara så att tjejer ibland vill att det bara ska vara tjejer i laget och då kanske fler slutar om man har mixade lag, så det är jättesvårt att veta vad som är rätt väg.
Du spelade själv med killar. Hur var det?
– För mig var det aldrig något problem. Jag hade kort hår som liten och det var många som trodde att jag var kille. När håret sedan blev längre blev många förvånade att jag var tjej, haha. Men det var inte många som brydde sig så mycket och inte jag heller.
Men varför ska man spela fotboll?
– För att det är det roligaste som fi ..., säger hon men hejdar sig mitt i meningen, troligen för att hon inser att svaret inte räcker för den oinvigde. Hon fortsätter:
– Nej, men det sociala är ju en viktig del. Det blir som att träffa sin fotbollsfamilj när man kommer till träningarna varje dag. Sedan utvecklas man som människa också när det gäller att alltid göra sitt bästa och att ställa upp för varandra. Andra saker man utvecklar är lojalitet, förmågan att arbeta hårt och ledaregenskaper.
Som fotbollslärare på Celsiusskolan möter Linda Blom ofta elever som känner stress inför betygen och inför att prestera i fotboll, förutom alla sociala krav som finns.
– Jag brukar säga att de ska ta det lugnt, att de har hela livet framför sig. Och att försöka göra en sak i taket – och helst sånt de tycker är roligt. Mitt råd är att inte försöka hinna med allting, känn efter innerst inne vad du själv verkligen vill göra och strunta i vad andra tycker. Det är ditt liv det handlar om och bara du kan leva det livet.
Hon menar också att om man gillar fotboll så får man passa på nu när läget finns.
– Det här med betygen ordnar sig, men med fotbollen finns chansen här och nu. Jag valde att satsa på fotbollen och ångrar det inte en sekund, även om det innebar att jag valde bort andra saker.
Linda Blom tittar ut mot den plastgräsgröna planen och spricker upp i ett stort leende.
– Jag är bara 42 år och hinner göra massor. Jag tänker leva många år till.
LINDA BLOM OM ...
... att vara gift med förbundskaptenen fotboll: ”Vi beskrivs ofta som fotbollsfamiljen och jag får ibland frågan varför jag inte byter efternamn. Men jag kallades alltid 'Blomman' när jag spelade själv så mitt efternamn byter jag inte bort. Kanske kan jag lägga till Gerhardsson, vi får se."
... att vara en fotbollsfamilj: ”Casper älskar fotboll och skulle kunna spela varje dag. Vi pratar mycket fotboll hemma och tittar på många matcher. Så fort jag kan tittar jag till exempel på IK Uppsalas bortamatcher på webben, det är jättebra att UNT sänder dem.”
... nationalsången: ”Jag blir rörd när jag hör nationalsången på landskamper, det är så mäktigt och stort. Nu ska du gråta mamma’, sa min son senast den spelades på en match. Jag är känslomänniska och gråter lätt, haha.”
... mitt favoritlag: ”Jag är ju ingen sån där supporter som följer ett lag, men håller lite på Häcken eftersom Peter var där som tränare så länge.”