"Folk vet inte att jag är en flykting"

Videon är inte längre tillgänglig

Det är lunchdags. Tilde de Paula Eby synar de färdiggjorda mackorna i kyldisken. Allt med kött går bort, men fisk äter hon. Det blir en räkmacka och en flaska mineralvatten. Hon går fram till bardisken på kaféet för att betala.

– Tilde! Men heeeeeej! Vad gör DU här? utropar en blond kvinna i 30-årsåldern upprymt. Hon lämnar hastigt sitt kafébord och går fram till Tilde och hälsar. Hela ansiktet strålar.

– Ja, hej, säger Tilde de Paula Eby vänligt. Jag är här för att bli intervjuad av Upsala Nya Tidning.

Kvinnan, som hör till kafépersonalen, berättar exalterat att programledaren är hennes stora favorit och att hon och hennes kille alltid brukar se på "Nyhetsmorgon" på söndagarna. Först nu inser Tilde de Paula Eby att de faktiskt inte känner varandra sedan tidigare. De samtalar en kort stund och sedan ursäktar sig kvinnan och går tillbaka till kafébordet.

– Det där händer mig varje dag, det är helt fantastiskt! Jag får väldigt mycket kärlek från personer som kommer fram till mig. Människor har så himla mycket mera godhet i sig än man tror, säger Tilde de Paula Eby.

Vi befinner oss på 160 meters höjd. Det är mulet och lite småregnigt ute, så Kaknästornet bjuder denna fettisdag inte på den allra bästa utsikten. Från vårt bord i Stockholms högst belägna kafé på 30:e våningen kan vi ana Globen några mil söderut. Strax nedanför panoramafönstret breder natursköna Gärdet ut sig och närmare vattnet ligger Värtahamnen, ett industritätt och inte så charmigt område.

UNT TV: Se Tildes trissmiss här!

Värtahamnen betyder jobb för Tilde de Paula Eby. Härifrån sänds "Nyhetsmorgon" och "Let's Dance", här ligger produktionsbolaget för "Hela Sverige bakar" och här spelas "Läkarpodden" in. Hon tar en tugga av räkmackan, går fram till fönstret och pekar.

– Där borta ligger hela min värld. Ja, inte mitt hem förstås, men alla mina arbetsplatser.

Klockan är kvart över ett och Tilde har redan varit igång i tio timmar. Hon gick upp kring klockan 03 på natten, upptäckte att hon "fått en ondsint vagel i ögat" och åkte sedan till jobbet på TV 4 där hon sänder "Nyhetsmorgon" två dagar i veckan tillsammans med kollegan Peter Jihde. Hon har också hunnit spela in veckans radioavsnitt av "Läkarpodden" med läkaren Mikael Sandström.

Hittills har dagen innehållit både skratt och gråt. En bra dag alltså, säger hon. Men känslomänniskan Tilde de Paula Eby erkänner att hon ofta är "helt färdig" efter fyra timmars livesändning.

– Under en "Nyhetsmorgon" så hinner man med allt, det är så härligt! I dag har vi pratat om allt från Donald Trump och falska och sanna nyheter till semlor. Det är lite som att sugas in i en livscentrifug och så rullar man runt där i intensivfart för att sedan kastas ut igen.

Men hon har vanan inne. Som programledare tillhör hon numera en av veteranerna. I höstas fick hon Sveriges främsta tv-pris Kristallen i kategorin årets bästa kvinnliga programledare.

Hur var det?

– Åh, jag var bara så superglad över att vara nominerad, säger Tilde de Paula Eby och ser lycklig ut. På själva Kristallengalan var jag jättenervös och när de skulle ropa upp vinnaren vågade jag inte titta. Sedan minns jag ingenting när jag gick fram till scenen, allt är bara borta. Men det var så himla kul, jag fick dessutom det inofficiella priset som den som var gladast på hela galan!

Nu är det gått ett halvår, är du lika glad nu?

– Ja, faktiskt. Inte så att jag tänker på det varje dag, men när jag gör det blir jag fortfarande superglad. Det är ju tittarna som röstat, det går ju inte att få ett finare betyg.

Anatilde de Paula Eby är första generationens invandrare. Hon har en amerikansk mamma och en brasiliansk pappa. Själv föddes hon 1972 i Chile dit föräldrarna flyttat från Kuba. Men ett knappt år senare störtades landets demokratiska styre i en militärkupp och familjen tvingades att fly under dramatiska former.

Mamma, pappa, bror och Tilde, 1 år, bosatte sig till slut i Uppsala. Här började en ny resa. Mot att bli svensk.

– Som invandrare i Sverige fick jag tidigt lära mig att det var viktigt att försöka vara så svensk som möjligt. Ju svenskare jag betedde mig, desto mer uppskattning fick jag. Jag tror inte att någon menade något illa, utan det var bara ett försök till uppmuntran. Men kravet blev att jag skulle ta bort en ganska stor del av mig själv för att passa in. Och det gjorde jag gärna, för när man växer upp vill man passa in.

Först när Tilde var 21 år kunde hon bli svensk medborgare. Det firade hon med en fika på Ofvandahls konditori med sin mamma.

– För mig handlade det inte om att jag ville ha samma rättigheter som alla andra. Jag ville ha samma skyldigheter. Jag ville rösta i det land som jag levde i. Det var jätteviktigt, säger hon och håller sedan ett litet brandtal om hur mycket hon älskar Sverige.

– Jag tycker att det är världens mest fantastiska land. Titta, jag ryser när jag pratar om det! Det är vackert, folket är tolerant och välkomnande och människor här är intelligenta och emotionella.

Samtidigt säger Tilde de Paula Eby att hon i dag är stoltare över sitt utländska ursprung än tidigare. 2015 gav hon ut boken "Tiden läker inga sår" där hon berättar om flykten till Sverige och uppväxten i Uppsala, om rotlösheten hon alltid känt som flykting och invandrare och om hennes förmödrars historia.

Men boken låg hemma i byrålådan i tio år innan den gavs ut.

– Eftersom jag alltid försökte anpassa mig till att vara så svensk som möjligt hade jag väldigt svårt att ge ut den. Då skriver man ju inte en bok om att man kommer från ett annat land. Men sedan kändes det som att samhället började bli allt mer polariserat. Flyktingar blev som en stor massa med människor som inte var individer utan en klump av problem, det blev mer "vi och dom". Och då ville jag personifiera flyktingarna. Jag behövde ge ut boken eftersom folk inte ens vet att jag är en flykting.

Titeln på boken syftar på att det inte är själva tiden som läker sår.

– Att tiden inte läker några sår låter ju så deppigt, som att jag är ledsen. Men så menar jag inte. Jag menar att alla mina sår är läkta tack vare människor som jag har mött.

Är du fortfarande rotlös?

– Inte lika mycket som när jag växte upp. Jag är rastlös och det bor en liten rotlöshet i det också. Fast jag vet inte om det är för att jag är så genetiskt eller om det beror på flykten när jag var liten. Men jag tycker inte att det är ett problem.

– Jag har ett vattenstämplat papper som bevisar att jag är svensk. Och jag har en massa andra länder, rytmer, språk och ursprung inuti mig. Ingen kan ta ifrån mig att jag är svensk eller någon av mina andra nationaliteter.

Om en knapp vecka är det säsongspremiär för "Let's dance" som nu går in på sitt 13:e år i TV 4. I programmet, som sänds live på bästa sändningstid på fredagar, tävlar kändisar i pardans och varje avsnitt brukar i snitt locka 1,6 miljoner tittare.

I november presenterades Tilde de Paula Eby som ny programledare. För henne var det självklart att tacka ja.

– Jag tycker bara att det ska bli roligt. Och jag tycker om när man direktsänder, det är ärligare. Men det ju live liksom, så det blir vad det blir. Jag och David (Hellenius) har känt varandra i 20 år så det känns supertryggt att jobba med honom.

Uppsalabon Stina Wollter är en av deltagarna. Hur går det för henne tror du?

– Bra, tror jag. Jag tycker jättemycket om Stina som människa och konstnär och jag gillar det hon gör för vår syn på kroppen. Jag har faktiskt ett av hennes konstverk hängande över min säng. Och jag tycker också att hon är väldigt modig som är med.

LÄS TRE SENASTE SÖNDAGSINTERVJUERNA:

Dansläraren Matilda Corazón: "Dans får människor att prata med varandra"

Krögaren Michael Prising: "Jag vill dra mitt strå till stacken"

Hvb-vd:n Agneta Modigh: "Varje barn är unikt"