Första gången Andrew Canning tryckte ner en orgeltangent var han fast. Han var sex år gammal och hade följt med sin mamma till hennes väninna som var organist strax utanför London.
Han lyfter pekfingret och trycker fingertoppen rakt ner mot köksbordet.
– Det var ett oförglömligt ögonblick, helt otroligt mäktigt. Att trycka på en tangent och få så mycket ljud. Det går inte att beskriva, säger han.
Då hade han redan spelat piano i två år. Föräldrarna var amatörmusiker, entusiastiska och uppmuntrande. Han började tjata om att få lära sig spela orgel, men fick vänta ett par år tills han nådde ner till pedalerna.
Att spela orgel är inte svårare än att flyga ett flygplan, enligt Andrew Canning som har flera organistvänner med flygcertifikat. Båda kräver simultankapacitet, tar tid att lära sig och är inte lätt. Precis som med allt annat måste man öva tills man behärskar det. Tröttnar gör han aldrig.
– It´s a passion!
Ibland kryddar han sin felfria men brutna svenska med engelska fraser.
Snart är det julnattsmässa, näst efter adventsgudstjänsten det som drar flest besökare till Uppsala domkyrka. Som så ofta ska Andrew Canning spela då. En kyrkomusiker får räkna med att jobba på stora högtider.
– Det är fantastiskt att jobba på julafton, men inte mitt i natten. Då är min favoritsysselsättning att vara ledig, medger han.
I stort sett spelar han samma musik varje år. Kyrkobesökarna förväntar sig klassiker som O helga natt och Dagen är kommen. Och, förstås, Stilla natt. Sällan passar väl den bättre än på julnatten.
Andrew Canning bor på vindsvåningen i ett gårdshus från 1886, bara 700 meter från Domkyrkan. Han har egen ingång med dörrkläpp i stället för ringklocka och inga grannar. Här kan han festa och spela hög musik utan att någon störs.
Han bjuder på te som han brygger direkt i koppen med tepåsar.
– Jag är så glad, Lipton har kommit med en ny extra stark tesort, säger han.
Han visar förpackningen med reklamtexten "Daring. Get ready to roar."
Jag tackar nej till mjölk och fiskar upp min tepåse nästan omgående.
– Du dricker svenskt svagt te utan mjölk, konstaterar Andrew som låter sitt te dra länge och har i både mjölk och socker.
På väggarna i våningen hänger nio tavlor med identiskt motiv, men i olika storlekar. De föreställer svarta suddiga fyrkanter mot en mörkröd bakgrund. Konstnären är ryskamerikanske Mark Rothko.
Varför har du nio likadana tavlor?
– För att jag gillar dem, svarar Andrew Canning.
1988 spelade han i Uppsala domkyrka för första gången. Då hade han ett treårskontrakt som biträdande organist i Westminster Abbey, Englands enda kyrka där drottningen är chef, inte ärkebiskopen.
Han kände en kyrkomusiker i Fagersta som uppmanade honom att söka en ledig tjänst där. Eftersom han var nyfiken på hur det skulle vara att arbeta i Sverige så sökte han tjänsten och fick den. Det var 1991. Fem år senare började han jobba i Uppsala domkyrka.
– Det var skönt att flytta till Uppsala som är så internationellt tack vare invandringen och universiteten, säger han.
Han hade tänkt stanna ett år i Sverige. Nu har han bott här i 25 år, helt enkelt för att han trivs här. Men efter tio år gick han igenom en snabbt övergående kris då han inte visste var han hörde hemma.
Han saknar inte England, det är så lätt att åka dit och han är där flera gånger om året. När han kommer till London får han samma sköna känsla som när han är tillbaka i Uppsala. Nu är han lika hemma både här och där.
Förra året skaffade han dubbelt medborgarskap för att hans son tveklöst ska ha arvsrätt. Det svenska medborgarskapet underlättar också hans frekventa jobbresor till Ryssland. Som enbart engelsk medborgare var det alltid osäkert om han skulle få visum i tid. En gång inför en slutsåld solokonsert i Moskva fick konserthuschefen i elfte timmen kontakta den ryska regeringen i Kreml, som i sin tur tog kontakt med ryska ambassaden i Stockholm som då snabbt som blixten ordnade visum.
Sin lägenhet delar Andrew Canning på halvtid med sin nioårige son och hans dvärgtax.
– En underbar liten sak.
Andrew älskar hundar. Under hans egen uppväxt hade de alltid minst sex labradorer och schäfrar i det typiskt engelska parhuset i tegel, i stadsdelen Dulwich i södra London.
Vi tar på oss ytterkläderna och traskar iväg till Domkyrkan för att ta bilder. Andrew Canning verkar inte vara mycket för småprat.
En spiraltrappa bakom predikstolen leder upp till orgeln. Andrew låser upp den med en nyckel, visar entusiastiskt knapparna och spakarna, lyfter ur en av de minsta piporna och blåser i den som en flöjt. Det här är hemmaplan.
Vi fortsätter intervjun i Mennanders kor som har två fåtöljer med varsin golvlampa med varmt sken. Här brukar det ges själavård. Den korpulente ärkebiskopen Karl Fredrik Menander ligger begravd under stengolvet. Han dog 1786.
Andrew Cannings bästa barndomsminnen är från besöken hos släktingar som hade en stor bondgård i Devon i sydvästra England. Då gjorde de utflykter till havet.
– Annars var barndomen inte rolig, säger han.
Båda föräldrarna var läkare – och alkoholiserade. Idag är hans pappa död och mamman har han ingen kontakt med.
– Det är som det är. Jag känner inte till något annat och man ska absolut inte tycka synd om mig, säger han.
Uppväxten har såklart präglat honom mycket. Det märks till exempel på att han är väldigt mån om att hans egen son ska känna sig trygg.
Andrew Canning är nyss hemkommen från Warszawa där han spelat på sju luciakonserter med ungdomar från Domkyrkans körer. Det var hårt arbete. Efteråt stannade han kvar och gav en egen orgelkonsert.
– Jag har ett väldigt roligt jobb, konstaterar han.
Till livets höjdpunkter hör en rad konserter, särskilt i Japan och Kina där orgelmusik är ganska nytt och röner stort intresse.
– Att kunna åka iväg till ett annat land och spela konserter är ett enormt privilegium, säger han.
När Andrew Canning blickar framåt ser han sig som frilansande konsertmusiker. Han drömmer om att kunna försörja sig som det på heltid. Men det är ett stort och svårt steg att ta, inte bara för att det är ekonomiskt osäkert. Han tittar upp i Domkyrkans målade tak en lång stund och säger:
– Det här är en så fantastisk miljö att jobba i. Det finns en risk att jag skulle ångra mig om jag sa upp mig. Men om man inte testar får man aldrig veta.