Det fanns gott om utrymme för att få fram nya namn på lördagen. Men svenska tv-tittare sitter kvar i sina storblommiga soffor med en stadig hand på påsen med dillchips efter att ha ätit kassler med annansringar till lördagmiddag.
Någon annan förklaring finns inte till att det blev final för Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander, eller Ravaillacz, som de kallar sig för tävlingen. Deras En riktig jävla schlager, skriven av bland annat Henrik Dorsin, gav inte direkt någon ny dimension i någon enda beståndsdel.
I arrangemang spolades vi tillbaka runda 30 år och att driva med själva schlagerfenomenet har vi sett betydligt mer begåvade varianter på tidigare. Men igenkänning är tryggt och säkert när man halkar runt med chipshalafingrar på mobilen..Pilsnergubben fick nytt liv 2013.
Igenomkänning var också vinnarfaktorn bakom kvällens andra finalist, State of Drama. Som en amerikansk collegefilm med förvuxna tonåringar sjöng de Falling, en tämligen klassisk smörrockigt arrangerad melodi. Sådana som vi genom åren importerat friskt från USA:s västkust och som vi också så gärna höjer ljudet till på bilradion.
Men en stabil sånginsats och en starkt positivt avtryck överskuggande singbackovanan. State of Drama var trots allt ett steg framåt för tv-publiken. De var ju inte kända sedan tidigare.
Till andra chansen gick idel kända festivalnamn som Martin Rolinski och Caroline af Ugglas. Han har sjungit avsevärt bättre men hade ett snyggt färgkastarnummer till sin ljudbild från 80-talets syntvåg och refränglån som tyska Modern Talking.
Caroline af Ugglas var som förväntad: rakt, uppriktig och ärlig. Lika fri från glitter som artikuleringsskicklig. Hon brukar kunna dela landet men det var befriande att en avskalad ballad fick göra sig besvär med en fortsättning.
Janet Leons klubbiga Fredrik Kempe-refräng Heartstrings var den roligaste i den genren. Hennes blåa sparkdräkt var lite som från en annan planet och visst hade det överraskat om det räckt längre än till en femteplats. Men det hade varit kul.
Elin Peterssons svävande och lätta gitarrpop i Island var för konturlös i sammanhanget när det helst ska vara bananautustade bidragt för att märkas fullt ut. En snygg melodi spelade ingen roll, det blev sista plats ändå.
Festivalpubliken äter klubbkillar som Eddie Razaz till frukost. Hans nummer Alibi var välregisserat med steg i rätt takt och riktning och därtill lite matchande klädköp till alla i gallerian precis utanför arenan. Det som var nytt med Eric Saade märks inte längre. En sjätteplacering.
Amanda Fondell är kanske den coolaste Idol-vinnaren någonsin. Men hon är heller inte helt lätt i ansatsen med sin närmast Björkinspirerade pop. Dumb var kvällens mest intressanta låt. Sådana gör dig förstås inte besvär. Ut direkt och näst sist.