Vägen tillbaka efter överfallet

Det var vid 20.30-tiden på kvällen 12 mars 2008. Rune Holmsten var trött och hade gått och lagt sig. Britt Holmsten satt ensam uppe och tittade på tv när två maskerade män smög sig in i huset som ligger lantligt och avskilt i trakten av Skepptuna öster om Märsta.
- Helt plötsligt rusade de bara fram. Jag hade inte hört någonting förrän de kom, kanske på grund av min dåliga hörsel. De var helt svarta, svarta nylonstrumpor över ansiktet. En hade en bajonett och en ett baseballträ, berättar Britt Holmsten.
Första tanken var förvåning.
- Med detsamma trodde jag det var en dålig film men sedan blev jag rädd när de började binda mig. Då förstod jag att det var allvar.

Trots att en av rånarna höll för hennes mun lyckades hon vrida huvudet åt sidan och skrika på Rune. Han rusade in i tv-rummet och möttes av en scen han aldrig kommer att glömma.
- Det var otäckt, jag blev chockad. En man stod bakom Britt med en bajonett och en på knä framför, och den med bajonett såg förskräcklig ut. Den bilden sitter kvar.
En av rånarna slog direkt till Rune Holmsten med baseballträt rakt över ansiktet så han började blöda. Därefter surrade de även honom med buntband. Samtidigt skrek de åt honom att tala om var pengarna fanns.

Efter att ha rotat igenom huset försvann rånarna och Rune Holmsten lyckades befria både sig och frun Britt med hennes broderisax. Något större byte fick rånarna inte med sig, inte mer än de cirka 1 000 kronor som Rune Holmsten hade i plånboken, hans guldmanschettknappar och några gamla obrukbara vapen.
Varför de gav sig på just Rune och Britt Holmsten har paret fortfarande ingen aning om. Polisen har inte lyckats klara upp överfallet och ärendet är nu nedlagt. Kanske rörde det sig om ett missförstånd, kanske trodde rånarna att det skulle finnas något av större värde i huset?

Efteråt har Rune och Britt Holmsten funderat mycket på det som hänt men de har bestämt sig för att förlita sig på det polisen sagt: Att de nog fått sin beskärda del av elände och förmodligen inte behöver oroa sig för framtiden.
- Polisen var enastående. De besökte oss efteråt och hörde hur vi mådde. Och grannar och vänner kom med blommor, berättar de.
När de återvände till huset efter några dagar kände Britt Holmsten mest ilska.
- Det såg så hemskt ut. Det var lera överallt, de hade trampat på dukarna och skitat ner, och alla lådor var utdragna.

I dag går hon inte omkring och är rädd hela tiden men visst har överfallet satt sina spår. Hon har blivit mörkrädd och ser sig om när hon kommer hem sent med bilen. Och hon lyssnar efter ljud och knäppningar i det gamla huset.
Men både hon och Rune Holmsten berättar lugnt och sakligt om det som hände där vi sitter vid bordet i köket. Det är ombonat och trevligt i skenet från adventsljusstaken och med hembakat fikabröd framdukat. Utanför fönstret sträcker åkrarna ut sig. Om rånarna säger Britt Holmsten:
- Det är bra fegt att ge sig på två gamla människor. Man tycker de skulle skämmas, de kan ju förstöra ett helt liv för en människa.
Och Rune Holmsten säger att han skulle ha velat tala med rånarna om de hade åkt fast.
- Jag skulle fråga vad detta innebär för dem. Man löser ingenting om man stjäl sig fram genom livet. Fortsätter de så här så har de ingen framtid.

Men flytta in till stan har de inte övervägt. Trots allt känner de sig tryggare i den här trakten där de har bott så länge och verkat som lantbrukare.
- Jag tillhör landet och ska inte blanda mig i tätorten, säger Rune Holmsten som är en engagerad föreningsmänniska med mycket kontakter.
Till nästa höst kommer de dock att flytta från det hus där överfallet skedde. Sonen som bor i närheten kommer att bygga ett nytt hus åt dem på sina ägor.
- Det känns nog tryggare om man har lite folk omkring sig, säger Britt Holmsten.