Räddningsteam lyfter bort kroppen från ett av offren efter jordbävningen i staden Jableh i Syrien. Räddningsarbetare och hjälpsändningar har haft svårt att komma fram.
I Märsta är engagemanget stort för dem som drabbats av förödelsen efter jordskalvet kring gränsen mellan Turkiet och Syrien. För att hjälpa till har bland andra den syrisk-ortodoxa kyrkan S:t Johannes i Märsta startat en insamling i sociala medier.
– Det är en gemensam insamling som leds av vår patriark som är på plats i det drabbade området och fördelar förnödenheter. De som arbetar åt oss därnere är frivilliga som inte tar betalt, så inget av det vi samlar in går till administration, säger Zaki Shahane, kyrkans kontaktperson för insamlingen.
Är det många som vill hjälpa till?
– Ja, nästan alla vill göra något. Det här är en stor katastrof, men det är svårt att veta hur man ska kunna hjälpa till. Alla hjälporganisationer behövs eftersom behoven är så stora. Vi har fått in 75 000 kronor på bara en dag och S:t Johanneskyrkans insamling fortsätter hela veckan, genom swish, bankgiro eller kyrkobesök.
"Vår insamling är en gemensam insamling som leds av vår patriark som är på plats i det drabbade området", säger Zaki Shahane, kontaktperson för insamlingen.
I Sverige har syrisk-ortodoxa kyrkan totalt 180 000 medlemmar varav cirka 600 familjer bor i Märsta.
Familjen Alhouch är en av flera medlemmar i S:t Johanneskyrkan som har släkt i Turkiet och Syrien.
– Jag har fem släktingar kvar som bor en timme från Aleppo. Det är mamma och min brors familj. Under skalvet var de tvungna att fly ut ur sina hus eftersom de var rädda att husen skulle rasa, men deras hus klarade sig. De hade mer tur än dem som bor närmare gränsen, berättar Chadi Alhouch.
Chadi Alhouch har försökt få hit sin mamma och bror i 13 år. "Alla i området kring gränsen är i en mycket svår situation nu", säger han.
Oron är stor för vad som ska hända släktingarna när den drabbade regionen nu drabbats av ytterligare en katastrof.
– De har levt under krigstillstånd i 13 år, så de har inte återhämtat sig från det, utan har bara tak över huvudet – inte mycket mer. Har man ingen familj utifrån som kan hjälpa till ekonomiskt så är det väldigt svårt. Alla i området är i en väldigt svår situation, säger Linda Alhouch.
De flesta som blivit kvar är fattiga och har drabbats dubbelt, ändå uttrycker de tacksamhet.
– Ja, trots att det är mycket svårt är de mitt i allt detta tacksamma för livet. Det första de sa till oss var ”vi tackar Gud för att vi lever", säger Linda Alhouch.
S:t Johannes kyrka i stadsdelen Valsta byggdes för cirka 13 år sedan av de syrianska familjer som flytt till Märsta.
Att vara långt ifrån tär också på dem som bor i Sverige. Linda berättar hur hennes man har svårt att sova av oron. Trots att de skickar pengar så är det en stress som påverkar dem, och när det nu blivit sämre tider i Sverige så måste de vända och vrida på varje krona ännu mer än tidigare.
– Men det är inte bara vi som sitter i den här båten, utan det är väldigt många som saknar sina släktingar.
Patriarken Mor Ignatius Afrem II, överhuvud för Syrisk-ortodoxa kyrkan i världen, var nyligen på besök i Sverige och träffade bland andra S:t Johanneskyrkans styrelse. Övriga (från vänster) ordförande Gabriel Karademir, präst Bassil Zakaria, George Ghazal och diakon Zaki Shahane.
Under de senaste 20 åren har de flesta syrianer i gränsområdet mellan Turkiet och Syrien flyttat till Europa. De som är kvar är de fattigaste, de som inte kunde flytta.
– De har efter jordbävningen inget tak, inga täcken, ingen värme och det är bara 5–10 grader så det är katastrof. De fattiga hade inte heller så stabila hus så det är dem vi nu hjälper genom att de får bo i de kyrkor och skolor som finns kvar. Vi hoppas att även personer som inte är med i kyrkan ska skänka pengar, säger Zaki Shahane.
Under hela krigsperioden har familjen Alhouch försökt få hit sina släktingar, men inte lyckats.
– Man vågar inte gå de olagliga vägarna med att betala smugglare eller liknande. Vi har bekanta som har drunknat när de tagit båtarna, man hör många skräckhistorier så de har inte riktigt vågat. Men drömmen är att vi ska få hit dem, säger Linda Alhouch.