Skylt från tiden då Sigtunastiftelsen var ett beredskapssjukhus.
Några av de som anlände vägde bara 25 kilo. De flesta av dem var unga tjejer i 20-årsåldern som befriats från koncentrationslägret Bergen Belsen. Med stora vita båtar hade de färdats till Stockholm. Strax därefter kördes 600 av dem till Sigtuna för att få vård. I staden fanns efter andra världskrigets slut flera tillfälliga sjukhus. Några av dem kom till Sigtunastiftelsens läroverk som för tillfället gjorts om till ett rehabiliteringshem. I tidningarna beskrevs ankomsten som ett "dråpslag" mot bygden. Befolkningen kände en rädsla. Taggtråd rullades ut och soldater vaktade rehabiliteringshemmet så att obehöriga inte kunde komma in.
Två personer kom att bli som föräldrar för de intagna. Dels var det vaktmästare Arvid Thelander, dels Wanda Lanzer, som var judinna från Österike och som anställts av socialtjänsten som tolk och kurator på sjukhuset. Hon var född i Wien 1896 och hade självt fått vara med om de så kallade raslagarna, att bära stjärna på sina kläder och uppleva trakasserier. Wanda jobbade under en tid som bibliotekarie men startade även en skola för arbetare som ville få möjlighet att studera på universitetet. Efter ett beslut från Sveriges dåvarande utrikesminister Christian Günther fick Wanda Lanzer komma till Sverige 1939.
Bilder från tiden då Wanda arbetade på Sigtunastiftelsen.
På Sigtunastiftelsen togs patienterna omhand av både sjuksköterskor och samariter. Efter att flickorna lämnat sjukhemmet skulle de brevväxla med Wanda. I breven nämner de henne som "sin mamma". De skrev om lyckan att få besöka teaterscener, om det nya livet i andra städer, men även om längtan tillbaka till Sigtuna.
1965 åkte Wanda Lanzer tillbaka till hemlandet. 1980 avled hon i Österrike. Idag finns en skola och en park uppkallad efter henne.
Breven och materialet togs omhand av barnbarnet Michael Sillén och hans mamma.
Michael Silléns mormor Wanda Lanzer jobbar under en tid på Sigtunastiftelsens rehabiliteringshem som tolk och kurator.
– Det var en vänlig kvinna som inte gjorde så mycket väsen av sig, säger Michael Sillen när han får frågan om hur han minns sin mormor.
Genom Michaels granne, som jobbade på Forum för levande historia, blev han uppmanad att lämna in sitt material i och med att de på forumet för tillfället samlade in material om förintelsen i Sverige.
– Föremålen består dels av ett kortregister med alla de som kom till Sigtuna från koncentrationslägren. På det står det när de är födda, vilken nationalitet de har och var de förflyttades efter Sigtuna.
Wanda mottog flera gåvor från sina tidigare patienter.
Reserachern Johan Perwe var en av dem som fick ta emot materialet.
– Det var väldigt spännande. Det finns så lite material som skrivits om beredskapssjukhuset i Sigtuna, säger han.
Under onsdagen presenterades materialet på Sigtunastiftelsen. I lådorna fanns brevväxlingarna mellan patienterna och Wanda, men även register över dem som varit på plats på sjukhuset samt flera dockor som patienterna sytt till Wanda. Tanken är nu att materialet ska undersökas av två forskare. Sedan kommer det placeras på en större utställning om förintelsen.
– Eftersom hon hade jobbat som bibliotekarie hade min mormor säkert blivit glad om hon fått reda på att jag lämnat in materialet. Hon levde ett ganska tufft liv men hon gjorde många bra saker. Jag är glad att min mormors gärningar uppmärksammas. Det känns skönt för hennes skull, säger Michael Sillén.
Sigtunastiftelsen var under tiden efter andra världskriget ett beredskapssjukhus för dem som överlevt förintelsen.